Göteborgsposten – 15 februari 1873, sida 5

formlös ruin, som Heine sade — utan en ruin, hvars åsyn måste fylla hvarje ädelt sinne med sorg och smärta. Hvad tycker ni om Heine? frågada jag honom en dag, efter att ha berättat för honom om den nästan nervösa beundran, som den tyske skalden hyste för hans arbeten och efter att ha sagt honom, att det var Heines åsigt att denne sjelf, Alfred de Musset, lord Byron och E-proncedu (berömd spansk skald 1842) bildade ett slags skaldeskola. Det kan vara möjligt, svarade Musset, ifall det endast kommer an på att förakta den pedantiska formen och djerft sätta sig öfver den klassiskt bildade allmänhetens fördomar. Ja, versfabrikanterna skulle nog vilja upphöja oss till en versificerande skola — men skalderna skulle lätt skönja skilnaden. Ni hyser alltså inga sympatier för Heine? sporde jag vidare. Alldeles inga, svarade han kort, ty då jag icke förstår tyska, kan jag omöjligt fatta det förtrollande i hans dikter. Hans tankar göra iutet vidare intryck på mig — några goda qvickheter, några träffande, bitande anmärkningar! Det är alltsammans, men — sådant der läser jag också i Charivari och i Figaro. Jag teg, jag kunde omöjligt säga honom hvad jag tänkte och likväl gissade han det. Bedömmer ni mig så illa, sade han leende, Åatt ni kan tro, att Heines personliga angrepp på mig äro orsaken till min hårda dom öfver honom? Nej, saken är den, jag kan nu en gång ej fördraga de gudlösa (les impies) och en menniska, som hånleende stö