Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 6 februari 1873. Parid9 teaterdirektörer tyckas samtoch synnerligen ha blifvit gripna af en riktig mordpassion, och det är knappt annorstädes än på Palais Royal-teatern eller Les Bouffes, som man kan flykta undan fråa alla de dolkar, svärd, giftflaskor, revolvrar eller karbiner, som äro i farten. Jag skyndar dock att tillägga, att dessa mordmedel somligstädes äro på ett temligen oskyldigt sätt tillämpade, såsom i Gaits-teatorns nyaste föeri, Tlönan med guldäggen, och äfven, som jag förmodar, i Varietös nyaste offenbachiad, Tjufskyttarne. Men eljest går det till i etor stil. På Thåatre Francais, det klassiska skådespelets förlofvade mark, är det -Cidoch SBritannicus som dö på det tragiska mansret; på Odåon, den venstra strandens Frangaia, skaka Leconte de Lisles Erinnyer sina blodiga gissel öfver den brottsliga Klytaimnestra och den olycklige Oraistes; på Gymnase, den borgerliga dramens och den filosofiska komediens scen, skjuter Claude under publikens rysningar hvarje qväll sin hustru med sin nykonstruerade och patenterade karbin, s 9. d. 9. och ropar åt hennes medbrottsling sitt famösa: och du, kom och arbeta! Ått Chåtelet och Ambigu Comique dvarje afton inför ett förtjust och rysande publikum spela sina hårresande och invecklade gammaldogs romantiska dramer för rärvarande i afvaktan på Cartouche, som inöfvas, Badarens hus och Dramen vid rue de la Paix, der intresset alla de tjugo, tretio tablåerna igenom hållas i spänning genom de aldra förskräckligaste upptåg, sådant är helt naturligt, och de långa queuerna utanför biljettluckorna, slingrande sig i sqvalregnet långt utom teaterbyggnaderna, vittna tillräckligt om att spekulationen är god. Och sjelfva musik-scenen står i harmoni med den rådande stämningen; medan man på Stora Operan hörer piffandet och paflandet i Hugenotterna gråter på Opera comique Romeo och publiken vid Juliettes likkista. Men öfverallt bar man fullt bus, icke att förgäta operamaskraderna, der trängseln för hvarje lördagsqväll är olidlig. ÅMan dansar på en vulkan, mena pessimisterna, såsom do hafva menat ifrån olägte till slägte, men paridaron likvar i det fallet bebyggaren af Vesuvius rika sluttningar, som bygger och bor, arbetar och fröjdas på den knappt kallnade jorden efter den sista eruptienen. Kommer nu karnevalen till, så står glädjen högt i tak. Pariser karnavalen är dock, sanningen att säga, icke mycket att hurra för, ech det är endast uppe i Quartier latis, eom man kan se någon tillstymmelse till verklig glädje. Få eller inga masker förekomma, under vanliga förbållanden, ute på gatorna, och de,som man ser, inskränka sig nästan uteslutande till nåara unga fruntimmer af det lättare slaget, som finna det förmånligt att visa sig i karlkläder. Den franska karnavalen haringa särskilda traditionela typer såsom den spanska, den venetianska, den romerska och den neapolitanska;