Göteborgsposten – 14 februari 1873, sida 1

att skjuta på det sättet — på måfå — i mörkret! Ändå skulle jag kunnat svära på att det var hans ansigto jag såg — det var kanhända ott spratt Bom djefvulen sjolf spelade mig. Kansko att jag drack för mycket i går — jag tror verkligen det. Det var som om det blifvit eld i min hjerna ända från det ögonblick då jag först såg honom. Men mitt hufvud var redigt nog då jag aflossade skottet, och jag kan svära på att det var hans ansigte jag såg i månskenet. Han var ej vidskeplig, men han började verkligen tre att han varit underkastad något disboliskt inflytande, så säker var han derpå att ansigtet i medaljongen tillhörde den man han dödat. Han gick fram och tillbaka i ett tillstånd af pinsam ovisshet och förväntan. Klockan var långt öfver två, och undersökningen på Clevedon pågick, om den ej redan var afslutad. Hvad skulle resultatet bli? En öppen anklagelse mot någon eller några personer! Hvad skulle man i sådant fall göra? Sätta sin egen säkerhet, sin egen böjelse i första rummet och genast afresa till Brisbane. Om han valde denna sjelfviska utväg och sedan efter hans afresa omständigheterna så skulle gestalta sig att en oskyldig man finge lida för mordet? Någon olycklig stackare kunde ja bli misstänkt, dömd och hängd innan han ens finge höra det omtalas derute. — Nej, sade han beslutsamt för sig sjelf, en sådan skurk är jag dock ej! Jag skall stå för hvad jag gjort. Så länge ej någon är antastad skall jag hålla tungan i