Göteborgsposten – 13 februari 1873, sida 2

från Madrid bekräfta, att enara oroligheter kunna besaras. Man synes frukta för något utbrott af folkyrseln, ty konung Amadeo med gemål och barn skola på sin färd från sin forna hufvudstad åtföljas af hittills varande ministerpresidenten Zorilla och andra ansedda personer, hvilkas närvaro skall, hoppas man, förebygga attentat, de der skulle kasta en neslig skugga öfver Spaniens land och folk. Prins Napoleon har — skrifver en korresp. från Paris till Köln. Zeit. — i dessa dagar haft ett samtal wed en engelsk statsman, hvari han uttalade sig temligen öppet angående det bonapartiska partiet och sina egna planer. Det vill synas, som om prinsen icke bar den ringaste lust att erkänna den kejserl. prinsen såsom öfverhusvud för partiet. Han anser honom: hvarken i kroppsligt eller andligt hänseende vara i stånd till att spela en sådan roll och menar dessutom, att denno pauvro petit bambin — så kallar han honom har en alltför klen konstitution att kunna motstå de stormar, som bruka hemsöka ungdomen. Prins Napoleon betraktar naturligtvis sig sjelt som den legitime hutvudmannen för det bonapartiska partiet och tror, att det har goda utsigter till art åter komma till rodret. Enligt hans förmenande har man hvarken skäl att frukta för Chambordisteroa eller Orlanverna. Hvad de senare beträffar, tror kan, att Thiers egentligen sicke är synnerligt fientlig emnot dem, utan blott häller dem på asständ, emedan han tror, att de skulle kunna ba lust till att enart blifva hans efterföljare. Enligt prins Napoleons åsigter ba likväl endast bonapartisterna och repubiikanerna grundade utsigter att komma till rodret, och den egentliga kampen skall, såsom han uttryckte sig, komma att ega rum emellan horom och Gambetta. Ett förbund med Ryssland, för hvilket många fransmän f. n. svärma, ingår ej i prinsens plan; denna är deremot rikiad på ett förbund mellan somtliga veststaterna: Fravkrike, Eogland, Italien och Spanien, hvilket kan hoppas kunna genomdrifva. om hans parti komme till rodret, emedan han sjelf är beslägtad med korungar husen i Italien och Spanien, emedan Italien icke längre behöfver frukta det presterliga partiet i Frankrike och emedan Eogland behöfver Frankrikes bistånd i Orienten. Prinsen påpekade derjemte de bevis på sympati, som ej allenast det engelska hofvet, utan äfven den engelska nationen vid kejsarens död gifvit Bonapartisternas familj. Han förnekade icke, att kejsaren persnuligen sörvärsvat sig många vänner i England, wen trodde jemväl, att man i England, mena trodde jemväl, att man i England icke ansåg Bonaparternas roll utspelt och derför icke heller vid kejsarens död försummat att egna honom de hedersbetygelser, som annars tillkommo den nuvarande franska regeringen. Om kejsarinnan uttalade han sig med ringaktuing och i en viss medlidsam ton (!). Hon hade enligt hans förmenande alltid sysselsatt sig med moder och bjefs, hvilket hon förstod utmärkt väl, men ätven med politiska angelägenheter, at hvilka hoa ej förstod det ringaste. Prinsen beskyllade henne särskilt att ba framkallat det sista kriget (). För ölrigt tyckes den afl dne kejsaren hafva delat ein kusing åsigt om kejsa rinnan Eugenie. Man fann neml d. 4 sept. 1870 i Twlerierna en skrifvelse från grefvinnan Theba, hvilken hon före sin förmälning rillekickat kejsaren och bvari hon tackade ho nom för ett piano, som han skickat henne. Skrifvelsen var mycket spirituelt affattad och hänryckte kejsaren. Sex år senare erfor han, att brefvets egentlige förf. var Prosper Merim6e och att grefvinnan Eugenie endast afskrifvit det. Kejsaren tillade då följande anmärkning i kanten af brefvet: Eelas! Cette lettre ma valu mon mariage. (Ack! detta bref har vållat mitt giftermål). Om sin gemål, prinsessan Clotilde, yttrade prinsen blott några få ord. Hon har ingen lust attåtervända vill Frankrike, emedan hon fruktar för sina barns framtid, om deras fader skulle komma att bestiga Frankrikes tron (!). ND —