Göteborgsposten – 11 februari 1873, sida 1

Den S februari. Af de i dag till definitivt afgörande i begge kamrarne föredragna förslagen till grundlagstörändringar var det blott ett, åsyttande sådan förändring inom statsrådet, att en af dess ledamöter skulle af konungen till statsminister utnämnas, hvilket föranledde vidlyftigare otverläggningar. Särdeles i Andra kammaren var diskussionen liflig. Alla de tordelar som införandet af denna anordning skulle ästadkomma utvecklades så omständligt af häradsböfding Carlåön, att intet i den vägen återstod att anföra — tyckte man, när han slutat sitt långa föredrag. Det enda man möjligen kunde avmärka innefattades i den nära till hands liggande frågan: huru är det möjligt, att Sverige så länge kunnat undvara en konseljpresident, eller som hr Carl Ivarsson flera gånger kallade honom en premieminister? Men så uppträdde grefve Eric Sparre hållande ett ändå längre, mycket lifligare söredrag och ville bevisa både olämpligheten och skadligheten af, att en konseljpresident funnes, illustrerande sitt påstående med att låta en hel hop konseljpresidenter i utlandet passera revy, ja till och med springa öfver klingan. Till alla de olyckor som drabbat dessa länder vore deras konseljminister vållande, bedyrade talaren. Det var nu ett ypperligt tillfälle for grefve Sparre att äfven gissla den förut nämnde talaren, lagutskottets vice ordförande, roten och upphofvet till, att icke han — grefve Sparre — får föra klubban i nämnde utskott; ja ovisst är, om grefve Sparre så ifrigt uppträdt mot förslaget, derest icke hr Carlön så omständligt uppträdt för detsamma. Emellertid gjorde begge dessa talare sig skyldiga till samma fel; begge sköto öfver målet. Den förstnämnde ansåg parlamentarismen absolut beböfva en konseljpresident; den andre var af stick motsatt mening och framställde konseljpresidenten som en vidunderlig skapelse, som skulle utsättas för afond inom konseljen, för anfall inom representationen, och bli en slags vice kung i statsrådet. Så snart hr Carl Ivarsson uppträdde för förslaget, insåg, man stt det tillvunnit sig landtmannapartiets bifall. IIan talade så råtfram, å lugnande som om det gällt den allra obetydligaste fråga, och med honom instämde många. Friherre Gripenstedt lade i vågskålen sin mångåriga statsmannaerfarenhet. Ilan ansåg visserligen icke, art förändringen skulle medföra så stora fördelar som sörespeglats, men åtskilliga skulle den dock ha med sig, den isynnerhet af en starkare sammanhäilning inom statsrådet, behöflig vid många vigtiga tillfällen, och sådana kunde intraffa, då det vore behöfligt, att statsrådet egde tillräcklig styrka mot regentens planer. Talaren förklarade sig skola rösta för förslaget, men skylle icke oroa sig, om förslaget förkastades. De öfriga talarne yttrade sig temligen kort: för det stora flertalet var ämnet för högt stående. Förelaget antogs i Andra, men