Göteborgsposten – 10 februari 1873, sida 2

från Utlandet. Preussen visar fortfarande, att det är och vill förblitya en stark militärstat, och under det att den eviga fredens fantastiska drömmare här i landet t. ex. aldrig tröttna att beteckna hvarje på befästningar nedlagd riksdaler som bortkastade penningar, som ett o örlåtligt slöseri, använder man i Preussen mil lioner efter millioner för detta ändamål, fastän det landet har starkt utvecklade lefvande murar i sina armer. De preussiska generalerna medförde från sista kriget erfarenhet om fästningars gagn. Preussen hade knappast satt sig i besittning at Elsas och Loth ringen, innan det började företaga storartade fästningsanläggningar i dessa, provinser, till hvilka anvisades 28 mill. thlr. Strasbourgs tästningsverk lemnade mycket ölrigt att önska, emedan de icke betryggade staden mot ett bombardement; men icke heller Metz tillfredsställde prenssarne, fastän det visat sig vara af så stor betydelse för Frankrikes för svar och icke integs, lika litet som Paris, utan blott gat sig för hungersnöden. Preussarne göra denna fästning ännu starkare, än den var förut, och betrakta den som sin starkaste position mot Frankrike, vare sig att det gäller avgrepp eller försvar, och den franska regeringen var och är af samma mening; ty hon gjorde först sitt yttersta att bevara Metz åt Frankrike, och då detta icke lyckades henne, beslöt hon att eå mycket som möjligt ersätta denna förlust genom en betydande utvidgning af fästningsverken omkring Paris och genom belästningar på andra punkter. Preussen anser det emellertid icke för tillräckligt att bringa sina gränssästningar till den största styrka och fullkomlighet. I dessa dagar har derför framlagts för förbundsrådet ett förslag till ombildning af de tyska fästningarne utom Elsas och Lothringen, och har härvill begärts ett anslag af riksdagen om 68 mill. thlr, hvaraf 18 mill. skola användas åren 1873—74 och 5 mill. årligen under de följande tio åren. Penningarne skola tagas afkrigsskadeersättningen. Häraf framgår, att den preussiska krigsförvaltningen anser fästningar vara af utomordentlig betydelse i våra dagar, och i motiverna till denna åsigt åberopar hon sig särskilt på de erfarenhetsrön, som gjordes under sista kriget, der sästningarne spelade en så framstående roll. Det är emellertid naturligt att man härvid tänker på verkliga fästningar, motsvarande krigskonstens närvarande ståndpunkt, icke på sådana, som efter hand nedsjunkit till att bli reträttposter för gamla officerare. Några sådana vill Preussen ej mera ba, och ätven i det hänseendet har det sista kriget gifvit sina lexor, ty de många franska småfästvingarne endast splittrade krafterna. Såsom sådana rent nominella fästningar nämnas Minden, Erfurt, Wittenberg, Kosel, Graudenz, Kolberg, Stralsund och Stettin. De fästniogar, som nu skola ha en afgörande betydelse, måste vara så inrättade, att de kunva upptaga en betydande armåstyrka, såsom fal