Göteborgsposten – 7 februari 1873, sida 2

— — — Litteratur. Tremasteren Fremtiden eller Liv nordpaa at Jonas Lie. (Kjöbenhavn, Den Gyldendalske Boghandel.) Billeder fra Vestkysten af Norge af Magdalene Thoresen. (Kjöbenhavn, Den Gyldendalske Boghandel.) Dessa båda böcker äro tvenne nya alster af den på fullt national grund sig utvecklande litteratur, som utgör ett betecknande drag för det andliga lifvet i vårt broderland Norge. Det är norsk natur och vorska bilder, som träda emot oss och ocmotstandligt täugsla såväl vårt omdöme som vår fantasi. Men på samma gång de sålunda ha det stora slägtdraget gemeneamt, bära de ock prägeln af tvenne olika strömningar i denna nationala diktning. Magdalene Thoresen har fördjupat sig i det Björnsonska maneret och gör sig, såsom det plägar ske i dylika fall, skyldig till öfverdrifter, hvilka sjelfve mästaren oftast undviker. Hon är tungsint och naturens taflor antaga derför inför hennes ögon äfven en tungsint ton, de bli fantastiska uttryck för hemlighetsfulla, underbara makter, hvilka likväl icke, såsom i folkföreställningen, persomfieras i necken, Tor, skogsjungfrun, Ran eller andra liknande öfvernaturliga personligheter, utan i stället bli obestämda töckenbilder. De små berättelser, som hon här och der inflätar mellan de fantastiska naturskildringarne, äro äfvenledes i allmänhet tungsinta, detta i öfverensstämmelse med sjelfva det norska folkets karakter på flere ställen, men denna folkets tungsinthet utesluter derför icke humorn, utan bildar tvärtom för densamma ett sorträlfligt underlag, såsom Björnson visat i flere af sina beriltelser. Hos Magdalene Thoresen återfinner man aldrig denna humor. Alven för de trivialaste töreteelser utletas djupt liggande grunder och allt rör sig med en sådan högiidlighet, att läsaren mer än en gång spörjer sig sjelf: Ar detta verkligen natur? Ar det icke koketieri? Allt under det man måste egna sin gärd at beundran åt sjelfva stilen, hvilken är kraftig och djerf, ehuru på grund af hela behandlingen något ötverlastad. Annorlunda är det med den strömning i den nationala norska litteraturen, som Jonas Lie representerar. Med sanniag och lit tecknar haneeina naturtaflor, hvilka ötverallt förråda en rask pensel, som undviker effektsö keriet och förstär att algilva den sanna kolo riten. Hans personligueter och karakter äro ock gripaa ur verkligheten. Dot är mennissor med kött och blod, med meuskliga tel och menskliga förtjenster. Man ser tydligt, att han med öppen blick studerat de Folkeserd, hvilka han skildrar, vare sig blard handelsmanvaklassen i den norska skärgården, bland de norska fiskrarne, eller bland de nomadiska lapparne. Utmärkta äro framställningarne at lapparnes lif, deras egendomliga sedvanor, deras brokiga drägter, deras vandringar med siua renar och deras vidskepliga föreställningar om naturmakterna. Lyckligt återgitna äro äfven ekärgärdshandlaremtrigerna och det dystra, men tyvärr så vanliga sorgespel på hafvets skådebana, som utgör tråden i berättelsen. Emot sjolfva kompositionen skulle möjligen några anmärkningar kunna göras. Den är väl lös och dertör utan den konstnärlighet i det hela, om hvilken egenskap hos fort. dock en och anvan detalj atgifver glänsande vittnesbörd. EEE EDER SEA ENADE — —