Göteborgsposten – 6 februari 1873, sida 2

UNS SA en aldrig mer få se Bulrush Meads, det nya hem som han förskönat, och hvad mer var det gamla hem, för hvilket han arbetat och lidit, hade förlorat allt sitt behag. Utan Grace var Brierwood värro än en ödemark, utan Grace var det australiska hemmet endast en främmande boning på andra sidan hafset. Det tycktes honom att han förlorat både hem och yrke på jorden i och med detsamma han förlorade henne, IIan hade lefvat endast för att släcka sin törst efter hämnd; det var på visst sätt blott denna törst som uppehållit hans lif. Denna afton kände han sig vara något mer än en menniska med en menviskas passioner, en menniskas svaghet och ovisshet; han tyckte sig vara en varelse, förut bestämd att uppfylla ett visst ändamäl. En aflägsen klocka slog halftimmeslaget efter nio. Detta ljud genomträngde parkens stillhet, ehuru dansmusiken och ljudet af de mångs rösterna ej förmådde tränga så långt. Så tidigt! Det föreföll honom som om han lefvat en half lifstid sedan sir Francis Clevedon kom in i tältet. Hans tredje pipa var till hälften utrökad då han hörde ett rassel i buskarne på ofstånd; straxt derefter varseblef han en ljus frantimmersklädning hörde derpå en qvinnas skratt och en mans röst som besvarade det samt urskilde slutligen två gestalter som närmade sig honom — en flicka och bredvid henne en man, som lutade sig ner med minen hos en älskare för att tala till henne. Han lade bort sin pipa och gaf akt på dem — först likgiltigt, sedan med ett plötsligen väckt intresse, slutligen