Göteborgsposten – 5 februari 1873, sida 1

vidskeplig folktro låter försiggå på Blocksberget. De öfriga valsande paren stannade, det ena efter det andra, tills det slutligen var Hubert Harcross och Jane Bond ensamma som svängde omkring i månskenet. skådarne applåderade då dansen var slutad, och detta sista par gick långsamt bort sida vid sida. På mr Harcross hade den häftiga dansen föga verkat, men hans dame var röd och flämtande med upplöst hår. — Jag hade ingen föreställning om att en vals kunde vara så skön, sade Jane och drog efter andan. — Jag hade ingen föreställning om att ni var så skön förr än jag såg er i månsken, svarade hennes kavaljer, i det han med ren artistisk beundran betraktade det vackra ansigtet och upplösta håret, hvars skönhet erhöll ett egendomligt behag i månskenet. Ni har en naturlig talang för vals; men ni måste säkert förut ha haft någon öfning deri? — Jag har ibland valsat för mig sjelf i trädgården, då jag vetat att min far ej varit i närheten, och hela tiden sjungit takten; men man blir så fasligt andfådd deraf. — Valsat för er sjelf i trädgården! upprepade mr Harcross i medlidsam ton. Stackars lilla flicka! Detta föreföll honom verkligen värdt medömkan — denna längtan efter en okänd verlds nöjen som aldrig blef tillfredsställd. Han hemtade från ett af tälten ett glas lemonad åt miss Bond, och sedan han försett henne med denna förfriskning stod han bredvid henne obeslutsam, undrande hvilken ursäkt han skulle förebära för att lemna henne