Göteborgsposten – 4 februari 1873, sida 3

lrarjehanda. Ett sruktansvärdt Skeppsbrott. Amerikanska tiuningar skildra de lidanuen, som besättningen på det skeppsbrutna amerikanska skeppet The golden hindutstätt. Berättelsen derom har afgifvits af den förste styrmannen, m:r John Saville. Det olyckliga fartyget afgick d. 12 februari 1872 från Newyork med destination till San Fransisco, men förföljdes på resan af en rad stormar, hvilka nästan oafbrutet fortforo under en månads tid. Då fartyget i medlet af juni hade passerat Cap Horn och hunnit upp till den vestra inseglingen af Magelhaens-Sund förlorade det rodret; ett med stor möda åstadkommet provisionelt roder bräcktes likaledes under en följande storm och fartyget dref nu omkring redlöst för vind och och våg. Andra dagen efter detta missöde stötte fartyget på grund och blef stående mellan två skär vid Patagoniens vestkust. Tre båtar sattes genast i hafvet, besättningen iklädde sig en extra omgäng kläder, lade litet proviant i båten och stötte ifrån fartyget klockan 7 på aftonen. I brådskan qvarglömdes nästan alla de nautiska instrumenten ombord. En af båtarne blef kommenderad af kaptenen, m:r Benjamin Robbins, den andra af förste styrmannen, Saville, och den tredje af andre styrmannen, Webbs, som påstod sig känna vägen bättre än de andra och som derföre under natten skilde sig från kamraterna; om denna båts öde har sedermera ingenting erfarits; förmodligen har den kantrat och dess besättning drunknat. De bäda andra båtarne höllo sig i lå under kusten ända tills på morgonen; då dagen grydde var det sista spåret af ÅThe golden hinde försvunnet. Man undersökte då provianten och fann att den bestod af en säck biscuits och ett tjog lådor med inkokt oxkött. De skeppsbrutne beslutade sig nu för att söka uppnå Sandy Point, chilesisk förbrytarekoJoni och kolstation för Stillahafs-fararne, som passera Magelhaens-Sund. Fem dagar efter skeppsbrottet blef kaptenens båt läck och resan fortsattes nu i den enda återstående båten, kursen ställdes efter stjernorna, enär kompassen gick förlorad med kaptenens båt. I början bestod den dagliga förplägningen af en biscuit pr man och en låda kött fördelad på 14 man, men snart minskades den till en half biscuit och kött utdelades blott en gång i veckan. De höllo sig tätt invid kusten, gingo ofta i land och upptände eld, hvarvid de kunde upptina sina förfrusna lemmar. Men efterhand som de kommo in i Juli månad, blef vintern strängare och krafterna svagare. De måste ofta stanna flera dagar å rad i land under ett af skeppssegel improviseradt tält, då de saknade krafter att ro vidare. Sjukdomar började nu yppa sig bland de olycklige, de ledo af frost, händer och fötter svullnade starkt; födan blef nu knappare; endast en fjerdedels biscuit om dagen utdelades till hvarje man och ett par dagar förtärdes alldeles ingenting. De enda lefvande varelser som de mötte på sin långa resa voro en indian med två squaws (hustrur) i en kanot; mot något tobak öfverlät han till dem en and; en af besättningen sköt en sjöfågel, men sedan blef krutet vått, hvarefter denna hjelpkälla stängdes för dem. Dessa båda fåglar och en död fiskmås, som de anträffade mellan klipporna, voro förutom musslor den enda föda, de sjelfva kunde förskaffa sig. I sista hälften af Juli månad tilltogo bungern och kölden; döden började sin skörd ibland dem; jordskorpan var för hård, för att de skulle kunna begratva sina döde, de buro dem derföre ett stycke från tältet och lade dem mellan några buskar, sedan de först hade aftagit deras kläder, hvilka de etterlefvande delade sig emellan. Under de so jande tio dagarne erhöllo de icke en bit annan föda än rötter och bär. Till slut, förtäljer Saville, togikocken en af besättningen med sig bland buskarne, de återvände