Göteborgsposten – 4 februari 1873, sida 1

innu mycket mera liflig och på hvardagaför;ållandena inverkande beröring de båda bröstrafolken emellan, för att de rätt känbart kola erfara behofvet af större förändringar i le stadgar, som afse vår förbindelse, våra genensamma intressen och vår ivbördes samfärdel. Men det är tydligt nog, att den tiden skall komma. Att den tiden kommer snart, sertill skola nog de nya kommunikationerna cke så litet bidraga. Regeringen har också öreslagit, att Trondhjemsbanan skall fullborlas på fyra år i sället tör sex, och äskar dessutom statsanslag till Smaalenenesbanan. I främsta rummet må dock våra förhoppningar på ett oförbehållsamt och tillitsfullt närmande stödjas på det fasta förtreende vi ju allmänt på båda sidor om fjällen hysa till det, som af en allmän folkupplysning står att vinna. Bland de nya lagtörslag, som i trontalet omnämnas, finna vi också ett rörande solkskoleväsendet. Om vi frånse, att de frågor, som det norska stortinget har att behandla i och för sig kunde vara mera egnade att väcka partilidelserna till lif än de angelägenheter, som den närvarande svenska riksdagen har att behandla, tveka vi dock icke att antaga, att förhandlingarne inom våra kamrar aldrig skola lagga i dagen denna hänsynslöshet, detta lössläppande af den otyglade egenviljan, som ieke så sällan är att finna i yttringarne af det politiska lifvet i vårt grannland. Det är sannt, att vi inom vår representation möjligen skulle kunna leta upp något ombud, som väl skulle vilja spela rollen af en Jaabek, men det är lika visst, att jordmånen är för slika rothuggare alldeles olämplig.) Det skulle nog kunna hända, att man kunde leta upp någon, som hyste en sådan ovilja mot det bestående, mot styrelsen, mot embetsmän, mot lagens handhafvare, ja mot sjelfva lagen, att han ville sätta sin egen vilja, sin egen lea in casu i stället för all bestående ordning; man skulle väl också möjligen kunna finna någon som derföre, att hans personliga högmod blifvit såradt eller derföre, att man ej på högre ort lånat örat i främsta rummet åt hans ingifvelser, åt hans hugskott, finner för godt att offentligen i tid och otid spöka som republikan utan att dock hafva något väsendtligt att förebrå den regering, med hvilken för öfrigt hela landet är belåtet; men dylika personligheter hafva icke hos oss tillräckligt anseende för att bilda partier, de må nu vara stora krigare, stora affärsmän, stora talare, stora skalder eller stora bönder; då det deremot i vårt grannland visat sig, att dylika kraftandar, som i sin öfverdådiga, opåkallade dådslust och dådsdugtighet ställa sig sjelfva i främsta rummet, kunnat åtminstone för en tid genom ett skickligt bruk af tungan och pennan vinna inflytande inom vissa kretsar, till hvilka de slutit sig. Anledningen dertill, att vi synas bafva mindre att frukta af slika tillskyndare, än vårt brödraland, är kanske den, att vårt land, såväl derdet är tätare bebygdt som ock i illanden, blitvit förskonadt uppstå emellan s. k. herrender, som 8 gifvit den sorska bonden ett egendomligt lynne, särdeles lämpligt att behandla i ( telser, dock alltid är någonting, kt skola bedja Gud bevara oss för. Den liga beröringen mellan herremän och bönder som i våra landsorter är allmännare, än man i städerna tror, skall skona oss från den schism, som vi på afstånd hafva all anlpdning att beklaga. Värt landtmannaparti representerar landsortens intresse gentemot städernas, men det är icke och blir icke något fält för någon Jaabek att odla. moå OC