Göteborgsposten – 31 januari 1873, sida 2

— Gå ej, lady Clevedov. Kanhända är det bäst, att jag omtalar min historia för er. Qvinnor äro benägna för medlidande, och jag har hört så mycket talas om er godhet. Skulle ni vilja lyssna till mig ett par minuter? Georgie tvekade. Nej, denne man var ej någon rusig arrendator. Hans allvar på en gång intresserade och oroede henne. — Jag hade aldrig ämnat att komma till Clevedon i dag, fortfor han. Jag önskar nästan, för er skull, att jag ej hade kommit. Men jag förmodar att det var mitt öde som dref mig hit, om ej den der infernaliska ringningen af glädjeklockorna lockade mig. Huru det än var så kom jag, kom för att finna den man jag sökt, när och fjerran, allt sedan min dotter dog. Han stod med handen hvilande på en byrå af ek och såg ner på lady Clevedon, som satt sig ett litet stycke derifrån, anseende det vara bäst att försöka visa lugn och sjelfbeherrskning. Tänk om denne man vore någon vansinnig som smugit sig in bland gästerna? Det var mycket i hans sätt som kunde rättfärdiga en sådan farhåga — ej tecken till häftighet utan snarare ett onaturligt lugn; som var ännu mera fruktansvärdt. — Sökt honom när och fjerran allt sedan min dotter dog, upprepade han. Ni har kanhända hört talas om mig lady Clevedon; mitt namn är Richard Redmayne. — Ja, jag har hört talas om er. — Och ni har hört min historia, förmodar jag? — Jag har hört berättas att ni hade en dotter som ni förlorade och hvars död rörde er djupt.