Göteborgsposten – 31 januari 1873, sida 2

var knappt underligt att okända personer vandrade omkring på en sådan dag som denna. — Ni söker någon, förmodar jag? sade hon med sitt intagande småleende. — Ja, jag söker sir Francis Clevedon. — Hen vor här för knappt en minut sedan, men jag tror ej att ni kan träffa honom just nu. Han har gått till biljardrummet med general Cheviot. Är det någonting särskildt ni har att säga honom ? Hon antog att den främmande mannen måste vara en af förpaktarne, som kanhända behöfde få sitt hus repareradt och valde detta olämpliga tillfälle för att framföra sin begäran. — Det är verkligen något särskildt jag har att säga honom, sade Richard i sällsam ton. Jag hade aldrig trott att jag skulle få se sir Francis Clevedons ansigte såsom jag i dag sett det. De sällsamma orden, lika väl som mannens ton och sätt gjorde henne helt bestört. Han var dessutom dödligt blek; hon kunde se det, ehuru han stod med ryggen vänd mot dagsljuset. Han hade kanhända druckit för mycket champagne; det var den mest naturliga förklaringsgrunden. Hvilken obehaglig belägenhet att vara lemnad allena i detta stora rum med en rusig arrendator! Den stackars Georgie ryste till och gick hastigt mot dörren. — Jag skall skicka någon som kan underrätta min man om att ni vill träffa honom, sade hon, om ni vill vara så god och sitta ner och vänta.