Göteborgsposten – 30 januari 1873, sida 1

obestridligt, att en stor fördel för en jordegare ligger deri, att vid hans jord en ouppsägbar skuld är fästad, för hvilken en fix ränta erlägges i grallet för en uppsägbar skuld med fluktusrande ränta. Ewellertid var tal. fullkomligt visa derom, att han i denna fråga stod tembgen ensam. Han ville alls icke vara med om att uuderstödja några oberättigade anspråk och trodde, att om man än bjöd motsidan en försonende band, så blef resultatet deraf på sin höjd ett stillestånd, som snart skulle uppsägas. Sina nu uttalade åsigter ville talaren hatva i protokollet förvarade, på det att, när man längre fram ångrar, att sex millioner rdr statsinkomst bortskänkts, man måtte finna, att åtminstone en röst höjt sig i Andra kammaren mot denna åtgärd. Det var lätt att förutse, att detta anförande skulle med stort missnöje upptagas af kammarens majoritet, och ingen kunde väl föreställa sig annat, än att flera tal. tillborande majoriteten skulle täfla om att uppträda mot hr Dickson. Så skedde dock alldeles icke. Deremot inträffade — man kan säga eti mirakel, för dem åtminstone som icke äro hemmastadda i situationen. Häradshöfd. Carln skyndade förklara, att det ej vore nyttigt, om motionen till statsutskoltet endast beledsagades af hr Dicksons anförande. Tal. vore för sin del viss om, att inom riksdagen fanns en öfvervägande majoritet för grundskatternas afskaffande, men utan för hastig rubbning. Han hoppades på utskottets moderation, och betonade att försonlighet — han hade så gerna kunnat säga undfallenhet — vore nödvändig för att göra det parlamentariska samlifvet drägligt. Hr Carl Anders Larsson hade redan 1869 väckt motion om grundskatterna aflösning, och den vidhöll han; den hade gillats af en dåvarande Göteborgsrepresentant, br Björck, och han utvecklade, huru fördelaktigt det för jordbrukarne vore, om de i afseende på grundskatterna kunde tå amortera dem på samma sätt som förhållandet är med hypotekslänen. Grelve Sparres uppträdande utgjorde miraklet n:r 2. Han bedyrade, att br Dicksons mening ej var kammarens, och att han — br D. — stod nästan ensam. Såsom god vestgöte torde väl grefve Sparre i afseende på begge dessa uppgifter neg låta pruta med sig; men af hans och hr Carlns yttranden om sörsonlighet och tillmötesgående kan man tydligt finna, att utgången af valet till lagutskott har på lagstiftningsantipoderne, grefve Sparre och hr Carlen ästadkommit en förunderlig verkan; hos den förre stor benägenhet för tillmötesgående, hos den senare stor tacksamhet för majoritetens bevågenhet. Miraklet n:r 3 åstadkom borgmästaren Wennerus, som förklarade sig vilja något jäfva hr Dicksons omdöme, ordade äfven om törsonlighet och tillmötesgående och jemförde utgifterna för städernas administration med grundskatterna. Det fattades nu blott att t. ex. hr Jöns Pehrsson skulle uppträdt och komplimenterat de tre stadgrepresentanterna och inbjudit dem vill ettparlamenteriskt samlif såsom honorarie ledamöter med rösträtt i landtmannapartiet; men i stället tilldelades hrr Carlen och Wennerus åtskilliga bravorop, hvilka deremot ej bestodos grefve Sparre som likvist deraf gjort sig lika sörtjent. Alla dessa tre hade ju re dan i ord utvecklat en så brinnande åtrå efter försonlighet, att de nog skola visa den äfven i handling, och det skulle ej synnerligt förvåna mig, om de — i fall landtmannapartiet fordrar det såsom prof på tillmötesgående — villigt underkasta sig Candinska oket; det bör icke blifva svårare för dem än för de två romerska konsulerna.