Göteborgsposten – 29 januari 1873, sida 1

nom sin talang och sitt arbete vore dyr än det anseende penningen skänker. Hon ämnade göra detta i sinom tid. Hon var ej någon entusiast som efter att ha fått en ny id genast i ifvern löper åstad och meddelar den åt ett sympatetiskt öra. Hon gjorde upp sina planer med kall beräkning och lät dem så att säga ligga till sig i djupet af sin själ. Hon insåg att hon nu såg sin mans förhållanden från en ädel synpunkt, och att han ofelbart med beredvillighet och någon tacksamhet skulle ingå på hennes förslag. — Det finnes qvinnor hvilka skulle skilja sig från honom efter en sådan upptäckt, sade hon för sig sjelf, och en sådan skilsmessa hade verkligen varit hennes första tanke, som dock qväfdes i födseln genom erinringen af den förvåning en skilsmessa utan tvifvel skulle väcka i verlden. Mrs Harcross var en person som ej kunde tillåta att verlden förundrade sig öfver henne. Mr Harcross hade sina skyldigheter att uppfylla såsom vice värd, och före klockan ett voro han och kapten Herdwood, Weston Vallory och mr MÖall nere bland folket, vederbörligen prydda med sina blå bandrosetter. Weston fann snart miss Bond, prålande i sin gula klädning. Hon hade lyckats smyga sig bort från sin fars arm, och under det denne allvarligt sinnade gentleman resonnerade med en annan lika allvarligt sinnad rörande en religiös fråga, hade Jane aflägsnat sig så långt ifrån honom som hon kunde och mottog nu komplimenter af några unga karlar, hvilket hon kunde göra desto mer ogenadt som mr Flood, hennes fästman, för tillfället hade göromål i stallet. barare för henne