Göteborgsposten – 28 januari 1873, sida 2

tes af stöten, och en försärlig scen följde. Kapt. Knowless handlade med ett lugn, en snabbhet och beslutsamhet, som hedrar hans minne. Oaktadt de klagoskri som ljödo från emigrantskeppet, gick ångaren vidare, utan att lemna den ringaste bjelp. Kapt. Knowles befallde genast, att raketer skulle uppsändas och andra nödsignaler gifvas, under det han anordnade om båtarnes klargörande och strängeligen befallde, att qvinnor och barn först skulle föras i säkerhet. Knot förmärktes häremot, och då några af besättningen skockade sig vid fallrepen för att rädda sig sjelfve, drog han upp en revolver och förklarade, att han skulle skjuta den förste, som sökte att berga sig innan qvinnorna bragte i säkerhet. De flesta af besättningen tycktes förstå, att kaptenen ej var att leka med, men en man vägrade att lyda och kaptenen afsköt revolvern. Kulan inträngde i mannens ben, straxt ofvanom knäet. Pumparne sattes i gång, men med ingen eller ringa verkan, i det vattnet strömmade in genom öppningarne, som uppkommit vid sammanstötningen. De öfverlofvande skildra skådespelet som hjertskriande. Många af passagerarne hade blott sina nattdrägier på sig. Barnen skreko efter sina föräldrar och föräldrarne sökte fåfängt efter sina barn; under det män och hustrur blefvo hopplöst åtskilda. Gräsligheten ökades ännu mera genom nattens mörker. Kaptenens hustru fördes med andra qvinnor ned i storbåten, hvilken dock snart fylldes med vatten. Nu kom en ångslup från land, hvilken märkt nödsignalerna, och lyckades berga såväl dem i båten som åtskilliga andra af passagerarne och besättningen, inalles 34 st. Andra båtar kommo till, så att inalles 85 personer blefvo bergade. Northfleet sjönk omkring tre qvarts timme efter det att det blef påsegladt, och kaptenen stod qvar på sin post, tills det gick till botten, alltjemnt utvecklande den största själsnärvaro och bemödande sig om att hjelpa dem, som minst kunde reda sig. Kaptenen och alla officerarne blefvo borta med fartyget. Bland de bergade är en liten tio års flicka, som ingen känner. Hon säger, att hennes far satte henne i båten och sade till heane, att han skulle gå och söka reda på hennes mor. Han kom aldrig tillbaka. Kaptenen unga hustru bergades. Bland de räddade af besättningen äro äfven tvenne, hvilkas namn tyckas angifva, att de äro svenskar, neml. Carl Anderason och Carl Hansen. Den ångare, som förorsakade olyckan, utan att bry sig om att lemna någon hjelp, tros vara en spanjor eller portugisare, destinerad till Antwerpen. Ännu har ingen kunskap erhållits om honom. 200 p. aterl. ha utlofvats som belöning åt den, som kan angifva ångarens namn. Ett engelskt blad kan icke tro annat, än att den främmande ängaren sjelf sjunkit, anvoende det omöjligt, att den annars skulle betett sig så som den gjort.