Göteborgsposten – 25 januari 1873, sida 1

flicka. — Prof. Wilhelmj att hitförvänta. — Svenska National-Vapenbågaren. — Anekdot. Den förflutna veckan har erbjudit oss tvenne mer än sällsynta företeelser: först studentsången, som under fem oförgätliga dagar klingade ibland oss morgon, middag och qväll, vid serenaderna, i familjerna och på konserterna. Borta äro de nu, de glade sångfåglarne, men det minne de efterlemnat är sådant, att... ja, mina nådigaste, ni behagade godhetsfullt sjelfva fylla i eftersatsen! Välkomna tillbaka äro de under alla förhållanden, det är åtminstone säkert, eller hur? Ty för sådane gäster finnes det väl ej något hem i Göteborg, som icke gerna vill passera för stadens gästgifvaregård?. Måtte det nu endast icke dröja alltför länge, innan de åter företaga en liten trip till vestkusten! Knappt hade studenterna rest, förrän en annan kär och länge efterlängtad gäst infann sig, också den ett glädjens sändebud, ettijiljust hufvud med klar och öppen blick, nemligen Solen, och aldrig har väl den ståtligaste Apolloson blifvit helsad med ljufligare småleenden, än de, hvarmed våra unga damer hyllade Phoebus Apollo sjelf, då de i förgår och i går i den solklara middagsstunden förvandlade våra förut så folktomma och ödsliga allsr till tjusande vinterträdgårdar. Vi hade också allesamman sannerligen gjort oss ärligt förtjenta af några uppmuntrande solglimtar efter den hiskliga snöstormen och stört-regnduscharne på Söndagen, allesamman, säga vi, ty som ett bevis på hvilken allmän förödelse, ovädret sagde dag åstadkom, kan anföras det fullkomligt sannfärdiga sakförhållandet, att blott hos on enda af stadens svarfvare inlemnades påföljande Måndag till lagning, icke mer och icke mindre än — tjugosex sönderblästa paraplyer. För öfrigt är det snarare vårän vinterväder, ty qvicksiltret på termometern vill omöjligt — om icke undantagsvis nattetid och hemlighetsfullt, då alla sofva — beqväma sig att krypa under fryspunkten. Gräsmattorna i stadens planteringar stå lika gröna och saftiga som under andra år i Maj och det skulle knappast förvåna oss, om hr Chr. Frick en vacker dag annonserade, att han låtit fattighjonsbeklädnaden falla från schweizeripaviljongen i Trädgården, att puddingformen blifvit aflyftad från musikpaviljongen och att serveringen åter börjat vid tonerna från musikföreningens stora orkester .... Dock, hvilka illusioner! Ännu ha vi nog ett och annat nappatag ogjordt med den bistre Bore, ännu återstå o-s nog de dagarne, då de grönskande gräsmattorna åter få krypa in i den at pater Vinter föreskrifna oskuldshvita botgöringsskruden, då träd och buskar åter täfla i glans och sirlighet med hr Kjernaas superfinaste sifverfiligramsarbeten, då nordanvinden tjuter sitt uråldriga vinterqväde kriog knutarne och det åter blir kallt och kusligt i fattigmans boning.... Hvad är det månne för en klagan, som börjar ljuda i Nordanlanden, ifrån Ystad till Haparanda? Det är blandad kör och fruntimmersrösterna äro der, liksom vid vissa konserter, de öfvervägande! Jo, saken är lika enkel som förfärande: den välsignade kaffesåren Åär i faral Icke som skulle artikeln kaffe åter ha börjat spöka i våra statsekonomers hjernor, såsom år 1794, under förmyndareregeringen, då det första förbudet mot kaffets nyttjande utfärdades och så när hade väckt uppror i riket, som 1799, då ett nytt förbud utkom och terminen för dess vidtagande på åtskilliga ställen i riket firades med de mest löjliga ceremonier, då Carl Israel Hallman vid Djurgårdsbrunn höll en parentation öfver gudinnan Coffea, då studenterna i Upsala förde alla stadens kaffepannor tillsammans på torget och der högtidligen krossade dem-, eller som år 1817, då det sista förbudet mot den älskade drycken utslungades .... Nej, gudbevars, sedan år 1822, då detta förbud upphäfdes, har svenska folket lemnats i frid och ro vid sina kaffekannor, ända från den i kåtan hopkrupna lappfamiljen, som i brist på socker blandar renost i kaffemörjan, till störmästarinnorna i nuckornas frimurare-orden onda tungor, prinsessorna af runda (kaffe)bordet, der de doppa rån och sockerskorpor ur stora mandariner och sedan törfriska sig med en gudatår på bit-, under det att samtidigt deras medmenniskors heder och ära, deras namn och goda rykte, bit för bit sönderplockas och förmalas till stoft, alldeles som bönorna nyss derute i köket krossades i kaffeqvarnon .... Men nu, nu är det någonting helt annat, som hotar. De mest dystra och aedslående underrättelser ingå nemligen fortfarande från de orter, der den ädla Caffea arabica bär sin