Göteborgsposten – 24 januari 1873, sida 3

— ———— — —— Ivarjehanda. Tyska sästningsverk. De föreslagna nya fästningsverken vid Strasburg äro afsedda att utgöra en del af det stora tyska befästningssystem, som skall göra rikets vestra gräns otillgänglig. Det berättas nu också från Berlin, att, så snart som fåstningsverken omkring Metz, nemligen de som lemnats ofullbordade af fransmännen, hunnit blitva fnllständiga, man har för afsigt att återställa Thionvilles befästningsverk så, alt en trång, lätt försvarad öfrergang öfver Mosel nära Luxemburgs gräns på detta sätt bildas. En tredje passage skall äfven utväljas och befästas ötver Metz, så att det blir tre militärrägar ifrån franska till tyska Lothringen. I öfverensstämmelse med det allmänna syftet att visa en stark militärisk front mot transka gränsen, och sannolikt lika mycket af Politiska som militära skäl, har en förstärkning af två comparier blifvit anordnad för artillerigarnisonen i Belfort och likamycket till hvart och ett af detachementerna vid Metz och Strasburg. Öfverhufvud komma de franska ockuperade distrikten att förstärkas med 12 kompanier och de elsas-lothringska med 15. (Pall Mall Gazette.) Qvinno-handarbeten i det kejserliga österrikiska museet äro nu utställda, och skall bland dem göras urval för motsvarande grupp vid verldsutställningen. Serien börjas med arbeten från 17 skolor, som njuta understöd af förenivgen för arbetsskolor, och från 14 skolor, sem njuta samma förmån af Äfruntimmers-välgorenhets-joreningen-Denna utställning har väckt lifligt deltagande. Artiklarna äro hufvudsakligen arbeten at fattigmans barn, som besöka de nämnda skolorna för att lära Big att vara nyttiga i sina hem och bereda sig en framtida förväriskälla. Undervisningen synes hufvudsakligen anlagd på det nyttiga och undviker synbarligen all anläggning på konstoch praktstycken. (Neue freie Presse.) Den turkiska sultanen tyckes i vissa afseenden allttör mycket uela de tördomar, som utmärkt så många af hans höga företrädare. ln korrespondent till Pall Mall Gazette, hvars berättelse återgifves i Times, pämioner, att den närvarande storherrens företrädare önskade gifva damerna i sitt harem en föreställning om Kristallpalatset och för sådant ändamäl lät från stränderna af Thames till Konstantinopel transportera ett slags kopia af samma byggnad. Den ädrog sig länge såsom ett särdeles storartadt arbete alla resandes uppmärksamhet. Den närvarande sultanen tyckte emellertid, att byggnaden förstörde utsigten för honom, lät derföre nedrifva den och sälde spillrorna som jernskräp. Nu har dock något änun löjligare varit nära att hända. De rättroendes fader hade byggt sig ett nytt palats efter europeiskt mönster. Han lemnade med lätt hjerta sin förra otrefliga bostad för att inträda i den nya, mera lysande och mera beqväma; men ack, han måtte hafva låtit sin otålighet taga lofven af det orientaliska lugnet och den storherrliga värdigheten, ty han stapplade på tröskeln och föll. Detta omen var allttör betydelsefullt. Sultanen vände om och skickade efter byggmästaren för att gifva befallning om palatsets nedritvande. Nu blef det en uppståndelse. Byggmästaren blef förtviflad ; han skyndade till storvisiren; denne bad och föreställde sultanen, men ingenting bjelpte, förr än man tog sin tillflykt till den engelska ambassadören. Denne påpekade för hans maj:t, att en dylik bandling skulle göra honom löjlig inför hela den civiliserade verlden. Detta halp. Byggnaden står qvar, men den är tom, och det förutsättes, att något ondt öga ännu hvilar på densamma. Högre persiska officerare hafva kommit till Berlin för att studera det preussiska krigsväsendet. En af dessa muhammedaner är frimurare och har fått tillträde till logen i Berlin, sedan han legetimerat sig såsom verklig medlem af frimurareorden. Nästan alla manliga medlemmar af det persiska hotvet lära höra till orden(?). (Norska Dagbladet.) En svensks strid med en hjort. Newyork Herald berättar, att en svensk vid namn Niels Torgiserson (2), som bor i Swift Co i Minnesota, för någon tid sedan varit i en strid på lif och död med en bjort. Han träffade denne i en småskog, och omgifningarne voro at den beskaflenhet, att han ej kunde undgå en strid med det synbarligen rasande djuret. Det enda vapen, hvarpå han hade tillgång, var en spade, hvarmed han, då djuret närmade sig med sänkt hufvud, riktade ett så väldigt slag mot dess horn, att det ena af dem bröts sönder. Sammanstötningen var emellertid så våldsam, att han kastades flera steg tillbaka mot ett träd. Huru striden sedermera utvecklade sig, derom vet Niels intet: han ikågkommer endast, att han kämpade förtvifladt för sitt lif och att till slut både ban och bjorten störtade omkull, dervid han sjelf förlorade sansen. Då han åter kom till sig sjelf, låg djuret stendödt vid hans sida, och han sjelt befann sig i ett sådant tillstånd, att han knappast kunde röra sig ur fläcken. Hans kläder voro i trasor, hans ena kind upprifven, han hade ett hål i sidan, och tre af hans fiugrar voro mycket illa tilltygade. Bladet på spaden var nästan kiossadt, och det slag, som hade dödat djuret, hade synbarligen tillfogats det med det skarpa handtaget på skaftet. Tvegifte. För någon tid sedan stod en daglönare, Eumond Deon, i Hortfordshire anklagad att nafva under sin första hustrus litstid inträdt i nytt gitte med ett annat fruntimmer. Den anklagade nekade i början för angifvelsen men medgaf dock lutligen dess riktighet och omtalade sin bedröfliga äktenskapshistoria. Deraf framgick att den olycklige länge hatt svårt att bibehålla husfriden, plågad som han var af ledsamma misstankar, att hustrun icke måtte vara honom trogen. Omsider kom den bedragna äkta mannen till full visshet om sin olycka. Han har dock burit denna visshet lugnare, än han örut burit ovissheten och tog ett steg, som i slika all åtminstone här i Europa är mycket ovanligt, tt steg, som han dock sjelt ansåg både väl uttänkt och fullt tillåtet. Han sälde nemligen sin hustra till len, sem varit egentliga anledningen till husfrideas törande. Det pris, som denne nittonde seklets )chello betingade sig, lärer hatva varit 10 sbilling ngelsk courant, och fick då köparen på köpet en