Göteborgsposten – 23 januari 1873, sida 1

och mrs IIarcross Jemnade liksom förr sitt bidrag till sällskapstrefnaden. Hon kunde ha föregifvit hufvudvärk eller trötthet eller en angelägen korrespondens och stängt in sig i sitt rum samt der, osedd af menskliga ögon, tänka öfver sin olycka. Men att göra detta, sade hon sig sjelf, skulle vara att väcka folks undran, och hvem kunde svara för att ej en mer än vanligt skarpsinnig observator, med den sällsamma likheten mellin sir Francis Clevedon och Hubert Harcross städse för ögonen, skulle tränga till botten af den skamliga hemligheten ? Nej, hon ville se menniskorva i ansigtet och trotsa misstanken, om hemligheten verkligen ännu vore bevarad — rörande hvilken fråga hon led grymma tvifvel. Hade hon ej vågot medlidande med sin man, som på detta sätt oförskyldt fått en grym flick på sitt namn? Hon beklagade honom visserligen, men i eå långt mindre grad än hon beklagade sig sjelf deröfver att hon ovetande fastlänkat sitt odo vid hans vanära, att hennes medlida:de ej hade stor vigt. Hon kunde ej förlåta honom för det han gift sig med henne under falska uppgifter, för det han dolt en hemlighet för henne, hvilken utan all fråga skulle ha afhållit henne från att gifva honom sitt ja, ifall hon kännt till den. — Om jag älskat honom ända till vansinne, sade hon för sig sjelf, skulle jag dock hellre ha låtit mitt hjerta krossas än gift mig med honom, ifall jag vetat hvad jag nu vet. Hon kände harm mot sin far för den bekymmerslöshet hvarmed han utsatt henne för em såden olycka.