Göteborgsposten – 21 januari 1873, sida 2

TAM VvISAMAL aunuer undia Cremonlen BLUFF Bjollbeherrskning. Ester honom följde de bonapartiska prinsarne, derpå drottning Victorias representant, lord Sidney, med band och stjerror, samt lord Suffield, som representerade prinsen af Wales. De näst följande i tåget voro medlemmarne af kejsarens husstat samt läkarne sir Henry Thompson och sir William Gull. Etter kejsardömets ministrar, af hvilka de flesta buro Hederelegionens stora band, följde konung Victor Emanuels militära deputation i lysande guldoch siltverbroderade uniformer, hvilka bildade en stark motsats till det ötriga tågets mörka färger. Derpå följde en lång procession af kejsardömets forne embetsmän, deribland 20 statsråd, 31 deputerade, 40 prefokter och en massa underprefekter. Bland de engelska deltagarne i liktåget sågos biskopen af Southwark, lord Cowley och lord Buckhurst. Tåget skred långsamt öfver slätten och genom byn, tills det kl. !;12 kom fram till kyrkan. Många fransmän slöto sig med blottade hufvuden till tåget. Folkmassan på båda sidor om vägen iakttog det djupaste allvar och tystnad; under det likvagnen passerade, blottade alla utan undantag sina hufvuden. Kl. 1212 bars kistan in i kapellet och stäldes på katafalken. Biskopon at Soutwark, monsignore Bauer och andra prester togo plats framför henne. Det purpurfärgade bårtäcket var öfversådt med guldbin och prydt med ett bredt guldbroderadt kors, med kejsarkronan och den aflidne kejsarens initialer. Den lilla orgeln spelade De profundis, och prinsarno, tunktionärerna, de höga begrafningegästerna, damerna, hvilka alla voro försedda med ett med svart kant och kejsarens hussigill prydt kort, togo nu plats. Inalles 180 personer voro tillstädes. Den kejserl. prinsen satt rärmare kistan än prins Napoleon; pring Lucien Bonaparte, aom har mycken likhet med Napoleon I, pring Carl Bonaparte, furstarne Murat, lord Sidney, lord Cowley och lordmayorn hade äfven sått hedersplatser i närheten af kistan. Det var berömda namn, som voro tillstädes. Af damer funnos många, förutom de redan nämnda, hvilkas namn stå i samband med kejsardömets mest lysande dagar, då Paris inbegrep allt gladt, praktfullt och luxuöst. Kejsarinnans tillgifna väninnor m:me le Bretop, grefvinnan Aguado, m:me de Saulcy, m:me Carette och m:lle de Larminat voro ibland dessa. Dessutom såg man hertiginnan de Montmorency, gretvinnan Clary, hertiginnan de Tarent, grefvinnan Walewska, grefvinnan Pourtalis, furetinnan af Moakwa, markisinnan de Gallifet, grefvinnan Bertrand, m:me Canrobert och m:me Feolliassier. At kejsarens husstat säg man general Fleury, furaten af Moskwa och Poniatowski, hertigarne af Cambacörds, Bassano och Tarent, grefrarne Davilliers och Clary, generalerna Castelnau, Frossard och le Bruo, grefve Aguado och Pietri. Marskalk Canrobert var opasslig, men hade icke desto mindre infunnit sig, och detsamma gäller om marskalk Leboeuf, hvaremot marskalk Mao Mahon hade uteblifvit. Af den aktiva franska armån såg man blott tre officerare: generalen, markis de Fortou, grefve Henry Bertrand och general de Juniac. Af engelska officerare -åg man endast sir Hope Grant och sir Airey. Rouher, grefve Palikao, hertig de Gramont, gretve Benedetti, baron Haussmann, baron Schneider sutto nära intill hvarandra. Emile Ollivier var icke tillstädes. Bland de personer, som fyllde det lilla kapellet, såg man ytterligare amiralerna Rigoalt de Genouilly och de la Graviöre, Forcade de la Roquette, hertigen af Montmorency, hertigen af Feltre, öfverste Stostel, hr Richard, markisen af Chasseloup-Laubat, markis de Lavalette och den från Metz bekante hr Regnier. Det var verkligen en samling af notabiliteter, och om vi icke meddela hela listan ölver dem, så kommer det sig deraf, att vi sakna tillräcklig plats. I den yttersta ändan af kapellet, nära intill den stora orgeln, stod en gammal militär, som åtnjöt pension af kejgaren; en arbetare, medlem at en af de många deputationerna, hade äfven fått tillträde, och borta i en vrå satt en gammal man och grät. Det var kejsarens kammartjenare, som i mer än 21 år varit den aflidnes trofaste följeslagare. Så fort kistan stälts på katafalken, vid predikstolen, uppstämde kören det gregorianska requiem. Från rökelsekaren höjde sig en svag virah. Den kejserlige prinsen stod blek och utan rörelse närmast kistan; vid hans sida såg man prins Napoleon. De flesta damerna dolde ansigtena i sina näsdukar. Efter det inledningsmusiken slutat, ringdes med en liten klocka, alla knäböjde, hostian lyftes upp, en starkare ström af rökelse böljade genom kyrkan, och presterna bestänkte kistan med vigvatten. Sedan absolutionen uttalats, upprepades sången från kören, kransarne togos från kistan, och den stora kejsarkronan i guld syntes, innan bårtäcket blef utbredt öfver kistan. I långsam procession bars kistan upp i koret och sattes på ett lågt fotstycke, der hon skall stå, tills det under byggnad varande hvalfvet blir färdigt att mottaga henne. De vackra blommorna och kransarne lades åter på locket, och korgallret tillslöts. Den kejserl. prinsen och de andra prinsarne knäböjde och