Göteborgsposten – 21 januari 1873, sida 2

Han närmade sig porten, för ett ögonblick stum af beundran. — Är det många som komma till Clevedon den här vägen? frågade han slutligen i det han Uönstrade flickan med blickar som uttryckte en något djerf boundran. — Ej särdeles många, sir, svarade miss Bond, som ej det ringaste bragtes ur fattningen af den otvetydiga fastän tysta hyllning han egnade hennes behag. Det är fasligt tråkigt på det här stället. — Då är jag säker om att de ej veta hvilken vacker flicka som öppnar porten åt detta håll, sade Weston, annars skulle de säkert gå långa vägar för att komma genom denna port. Jag menar naturligtvis karlarne ; hvad qvinnorna beträffar vilja de utan tvifvel ej bli påminta om sin egen fulhet genom en sådan kontrast. Detta var ett sådant språk som anstod miss Bond och vid hvilket hon var temligen väl van. Hon var genast färdig med ett för tillfället lämpligt svar — ett svar som utan tvifvol skulle ha gällt för en qvickhet bland hennes beundrare och som hon sjelf, då hon sedermera omtalade saken för en ef sina väninnor, karakteriserade genom orden: jag gaf honom så godt igen som han förtjenade?. Hennes svar förtjuste emellertid äfven mr Vallory till den grad att han, ehuru stadd i ett maktyåliggande ärende, dröjde qvar och språkade med henne en fjerdedels timma eller så omkring. Efter förloppet af denna tid var han på fullkomligt vänlig fot med flickan. Hon hade underrättat honom om att hennes far var en ifrig metodist, en medlem af en hjord som leddes af en väckt skräddare