Göteborgsposten – 21 januari 1873, sida 1

— Jag hatar bruna klädningar. Ni kan taga ut min svarta sidenklädning. — Svart siden! utropade Tullion bestört. Har någon af de kungliga aflidit? — Hvad pratar ni för dumheter? — Jag trodde att det blifvit någon allmän sorg. Ni bär så sällan svart drägt. — Ni behöfver ej att resonnera om den saken; i afton skall jag vara svartklädd. : Det ver utan tvifvel en ren nyck. Men mrs Hareross hede plötsligt fattat afsmak för alla de grannlåter som hittills utgjort hennes högsta tillfredsställelse. Skulle hon göra sig grann och lysande endast för att bli utpekad såsom hustrun till sir Lucas Clevedons naturlige son? Huru kunde hon veta om ej en hel mängd personer kände till historien om hennes mans börd? Denne lord Dartmoor som varit invigd i hemligheten kunde ju allt för väl ha omtalat den för sina vanner både till höger och venster, och om blott en sådan historia kommer ut sprider den sig hastigt som en prairieeld. Det var ej sagdt att emedan mr Harcross trodde förhållandet vara okändt det i verkligheten var så. Hälften af de personer som skakade hand med honom och åto vid hans bord kunde ha väl reda på alla de omständigheter som voro förknippade med hans börd, kunde i hemlighet förakta honom. Det glittrande halsbandet blef alltså åter inlagdt i sin låda och mrs Harcross blef iklädd en svart sidenklädning med tre alnar långt släp. I denna drägt såg hon till och