Göteborgsposten – 21 januari 1873, sida 1

hus. Men det sammanlagda värdet af dessa små och stora julgranar är så mycket mera respektabelt. Huru högt statistiken uppskattar detta värde, skall jag ej kunna säga, men det besynnerliga förhållandet företer sig, att det är de stora träden som kosta minst och de små som äro dyrast. De stora köper man nemligen vid Madeleineeller på någon af de andra blomstertorgen, ock tör några francs får man der en temligen reputerlig gran. Priserna äro väl således några gånger dyrare än hemma, men så bar icke heller Frankrike rvärt öfverflöd på furuskogar — lyckligtvie, ty hur skulle det annars gå med vår träexport? Men de små granarne köper man i bästa fall i något af de förnäma konsektyrmagasinen, såsom hos Siraudin eller Reynhardt, der man utan svårighet kommer att betala ett par eller tre hundra francs för en liten gran-unge, fallhängd med dessa märkvärdiga bons-bons, som endast en fransk confiseurs fantasi kan komponera. Men den, som vill välja solidare presenter, behöfver endast adressera sig t. ex. till hr Giraux, den store leksaksoch grannlåtshandlaren vid boulevard des Capucines, och nämna ett pris äfvensom den persons ställning, åt hvilken han ämnar granen. Hr Giraux är en man med smak och förstår att välja. Man kan gå ända uer till 500 fres, man kan gå upp till 5000, ech om ryktet talar sannt, så har han detta år fått och utfört beställning på ett julträd för 50,000 francs. Men så är det icke heller då simpla karameller som tynga ner grenarne, och det är icke bara de kulörta små ljusen som glingra mellan de gröna bladen! Bättre upp, den der strålglansen köpes i juvelerarebutikerna i stället för i ljusbodarne. För anspråkslösare börser finnes nyårsmarknaden. Hela sträckan at de otantliga ooulevarderna, såväl de inre som yttre, äre garnerade med små stånd, hvari den s. k. hlla pariserindustrien slår sg ner för fjorton dagars tid. Förr i verlden, d. v. s. under kejsardömet då den store baronen, Semeprasekten Haussmann, skötte staden Paris (tömmar, måste alla dessa tusentals små industriidkare och handelsmän hyra af staden sina slåud för en frano om dagen, summa 14 frea tör hela marknaden. Dessa stånd vore ganska rymliga, målade och snygga. samt iramför allt täta, men hyresgästerna klagade jemmerlnken ofrer att prefekten flådde den iatwge, och i allmänhet var den tanken rådande, att uet var på nämnde fattigmans svett, som baronen blef så stark, fet och gödd. Kom så belagringen och Kommunen, man använde stånden till bränsle, som väl var nödvändigt, och så gladde man sig att få tillintetgöra de oskyluiga bräderna såsom andra decpotmens balverk. I år kostade sjelfva platsen för såänunen ingenung, så adelmodig var stadens styrelse, men valförståendes spekulanterna fingo bestå sig stånd sjelfva. Och se, det begaf sig, att koswaden för dessa med uppoch sedtagning omojligt kunde understiga 18 francs, voh Gå var byddan gauska ruskig. Det hela toretedde också en allisor svår anblick till det yttre, men kommersen gick på det hela taget ora. Ingen ny leksak kom dock på modet 1 år. Det är ändå dessa småbutiker, som man bör betrakta, för att så en ide om den verkliga genialitet, som den franske arbetaren utvocklar för att at de aldra obetydligaste makerialier åstadkomma något smakiullt och vackert. Naturligtvis stiger denna beundransvärda konsitärdighet och smak allt högre, ju mera den får iritt ulltälle att utveckla sig. So här ew exempel derpå, som just nu i dasarne väckt mycken uppmärksamhet. En fransyska, som sedan många år tillbaka är gift med en preussisk baron och bor i Berlin, säg för någon tid sedan vid sitt bord ett antal af sin mans vänner. Samtalet töll på Paris, och de goda tyska herrarne hade ej ord för sin medömkan olsver denna fallna storhet. Nu var det Berlin, som vore Europas bulvudstad! om tio år skulle ingen menniska tänka på att fara till Paris, Stackars Paris! Baronessan, som icke förlorat sitt franska bjerta, förlorsde tålamodet, Man skrattade åt hennes påstående, att Paris, hända hvad som hända ville i den polltiska verlden, skulle förblitva civilisationens, konstens och smakens hutvudstad. Hon slutade med att erbjuda ett vad. Man skulle få lemna henne något föremål, det obetydligaste, det löjligaste, det dummaste och hon åtog sig att ansvara för, att Paris industri skulle förstå att deraf göra någonting vackert, som Berlin aldrig evs skulle kunna bjuda till att försöka. — Vadet antogs, och dagen derpå skickade man till henne — ett hvitt hårstrå. NERE RAKT ABER ARNARA GT EDAEN ISAR RASET — rn