Göteborgsposten – 20 januari 1873, sida 1

öfvergår till mitt åliggande att i stadgad ordning inleda denna högst ärade församlings öfverläggningar vid denna riksdag. . I Andra kammaren irledde frih. Gripenstedt förhandlingarne med dessa ord: Mine herrar! Då jag lär vara inom kammaren den ledamot, som bevistat det största antal riksdagar, åligger det mig enligt riksdagsordningen att, intill dess talmän blifvit för kammaren utnamnde, derstädes föra ordet. Fastän grunden till detta prerogativ sålunda icke egentligen innefattar någon anledning till glädje — ty ingen lär väl just med nöje påminnas om tilltagande ålder och aftagande kratter — så utgör det likväl för mig en tillfredsställelse, att i denna min egenskap at ålderspresident få tillfälle att framföra en välkomsthelsning till denna högt ärade törsamling, hvilken nu för första gången sammanträder för att rådpläga och besluta om landets angelägenheter. Sedan representationsreformen intördes, är detta den tredje gången, som nya val egt rum till den afdelning inom representationen, hvars bestämmelse det i främsta rummet måste vara, att, såsom utgången från landets alla särskilda delar, uttrycka dessas behof och önskningar. Att vid sådant förhållande en större eller mindre omvexling af personer vid valet förekommer, tillhör således sjelfva sakens natur och torde derför ej heller böra anses såsom någonting mindre önskvärdt. Det gemensamma arbete, som förestår oss, kommer utan tvifvel att taga alla goda krafter i anspråk, men liksom det onekligen är lättare att bevara en sak, som man eger, än att först förvärfva densamma, sä böra vi äfven tacksamt erkänna, att våra bemödanden för ett älskadt fosterlands lycka och förkofran underlättas af gynsamma omständigheter. Ty hvem kan neka, att vi befinna oss i lyckliga förhållanden! Hvar är det land, hvars ställning vi skulle hafva skäl att vilja utbyta mot vår egen? Hvar finnes det folk, som, aktadt af andra, och utan tvifvel berättigadt till en sådan aktning, mera lugnt och ostördt kan arbeta på sin såväl andliga som materiella förkofran i alla riktningar? De yttre politiska stormarne skola, vi böra kunna hoppas det, lemna oss oberörda, och några anledningar till svårare förvecklingar inom våra inre förhållanden finnas lyckligtvis numera ej heller. Vi hafva nyligen sett ett omval till denna kammare försiggå utan något spår till den oro och rörelse, som en dylik åtgärd så ofta framkallar i andra länder; och en annan tilldragelse af ännu långt större betydelse, som ej sällan inom andra stater åtföljes af svåra politiska skakningar, nemligen att en ny konung bestigit tronen, har här egt rum utan att medtöra någon annan påföljd än väckandet af en allmän sorg och saknad vid bortgången af en konung, som förstod att vinna sitt folks kärlek och tacksamhet, samt af glada, tillitsfulla förhoppningar i afseende på den framtid, som förestår. Och i denna tanke om en Jjus och lyckosam framtid för ett älskadt fosterland finna vi ju alla ett föreningsband sinsemellan, så att, äfven om våra åsigter i ett eller annat fall tör öfrigt skulle dela sig, vi likväl med samma varma känsla kunna förena oss i ån gemensam önskan, att Gud må bevara konungen och fäderneslandet. Etter återkomsten af de deputationer som från de båda kamrarne till konungen afsändts för att begära talmän och vice talmän, och sedan K. M:ts val af sådana blifvit af deputationernas ordförande tillkännagifvet, mottog i Första kammaren grefve Lagerbjelke talmansklubban, hvarefter han yttrade: Mine herrar! Då vi nu åter samlas till förnyade riksdagsarbeten, dröjer tanken med vemod vid den tid som förflutit sedan vi efter slutade arbeten sist åtskildes. Brödrafolken hafva under denna tid förlorat en at dem båda lika älskad konung, och om den svåra sjukdomen redan förut lät befara konungens tidiga bortgång, kännes icke derför förlusten mindre smärtsam, då den inträffat. Det är dock icke genom tom klagan, som den folkkäre konungens minne bäst hedras och bevaras. Verksam idrott vill fäderneslandets väl öfverensstämde alltid mest med hans fosterländska sinne, liksom tvenne folks odelade kärlek blifvit hans skönaste ärestod Vända vi deremot blicken mot framtiden, är den utsigt som möter oss belyst af förhoppningar, berättigade genom vissheten, art Sveas ärorika tron äfven nu innehafves af en konung, medelst ädla egenskaper värdig sina store företrädare; en konung, under hvars erfarna och skarpsynta styrelse samhällsutvecklingen kan och skall fortgå till upplysning, frihet och förädling. Lifvad af sädana känslor och under en vördnadstull önskan om lycka och framgång för kammarevs uu förestående vigtiga arbeten till ett älskadt tosterlands sanna båtnad, anhåller jag vördsamt att i herrarnes vänskap och förtroende få vara innesluten. Andra kammarens nye talman landsh. Asker höll följande helsningstal: Mine herrar! Försynens underbara skickelse har i dag fört mig till en plats, der jag väl vet, att kammaren eger makt att mot mig framställa större apspråk, än jag kan uppfylla. Men äfven i sådant fall är det en medborgerlig pligt att ställa sig till konungens och fosterlandets tjenst, och denna sambällsfordran eger bättre rätt än hvarje enskild betänklighet. Med bevarad hågkomst af lagarnes syftemål att främja det regelbundna statsskickets utveckling skall jag, i utöfningen af mitt ansvarsfulla värf, oaflätligt bemöda mig att emellan skiftande meningar föra talmansklubban med oväld. Om denna försäkran vinner stöd af mitt handligssätt, vågar jag tillförse mig det undseende, som at otillräckliga krafter påkallas. Emottagen emellertid mina välönskningar för edra arbetens framgång och tillåten mig hoppas, att få vara innesluten i eder välvilja. Första kammaren företog i Lördags val af sekreterare, hvartill ende sökanden riddarhussekr. Brakel utsågs. Andra kammaren kommer att i morgon välja sin sekreterare,