Göteborgsposten – 18 januari 1873, sida 1

alltid de yppersta rösterna finnas inom studentsången, utan derföre att studenten af skäl, hvilka här evårligen behöfva sramhållas, bättre än andra förstår och känner hvad han sjunger och måhända framför allt deri, att han inviges i tonkonstens mysterier under den tidpunkt, då menniskan känner sig bäst och lyckligast, att han lärt sig sjunga vi hifvets vår. När då i spetsen för dessa sångens Söodagsdarn möter oss anblicken at en man, ehuru ännu knappast inträdd i lifvets höst, dock redan är en trejdad veteran i musikens tjenst — det är nu öfver 30 år sedan Jo sophson skickade sin första sång ut i verlden — en tonsättare, hvors namn inom och utom hans fädernesland är likstäldt med våra ypperstes, då är det isanning ej underligt, om man tränges kring anteckningslistorna och bildar kö vid biljettluckorna, om alla vilja vara med på musikfester, hvilka sannerligen icke återkomma hvarje år! För dem, hvilka af en eller annan orsak ej kunnat erhålla inträdeskort till attonens konsert, torde det ej vara en ringa tröst att erfara, hurusom idag på middagen tillträde torde komma att lemvas till generalrepevtionen å Nya Teatern. Klockslaget och öfrga vilkor bekantgöras i Nya Teaterns biljettkontor. Något, som naturligtvis gör dessa kon: serler ännu ytterligare begärliga, det är de förträffliga programmen, hvilka dir. Josephson, ifoljd af de krafter han från Upsala medtört och de här tillgängliga, kunnat uppställa. Aftonens program torde redan at allom vara kändt; Måndagens upptager bl. a. följande: Josephsons kantat till ord at Nyblom, första gången utförd vid Upsala universitets sorgefest öfver kung Carl XV, tvenne fyrstäm miga andliga körer (nya), af Söderman, Korstararesång, af Alb. Rubenson, Kyrie Eleison, af Josephson samt nummer ur oratorierna Kristus, af Mendelssohn och ÅJudas Maccabeus, at Händel. Som man ser lefva vi för närvarande i en verklig uppsjö af offentliga musikaliska njutningar, hvartill kommer, att ÅLkammarmusiken i detta ords egentliga bemärkelse synes vara på väg att komma till heders inom vårt samhälle, i det nemligen inom vissa en skilda musikaliska kretsar man föredragit att låta gedigen musik för en eller annan gång undantränga Offenbachs trangäser och Strauss volser. Sådane kretsar kunna i mer än en mening kallas tongifvande. Nya Teatern har under veckan uppförts Björnsons De Nygifta. Då en af hufvudpersonerna, hr Wagner, som uttör Axels roll, ännu icke hunnit att bli, som man säger, varm i kläderna ifråga om minneslexan, torde det vara för tidigt att fälla något omdöme om utförandet i dess helhet. Nämnas må dock, att frå Raa af Mathildas egendomliga, men dock så djup:änkta karakter åstadkommit en ny, mönstervärd konstnärsskapelse. Den ölille göteborgaren i hr Gantiers menageri, dit under veckans lopp, på välvillig inbjudning af hr G., ordentliga folkvandringar anställts af småbarnsskolornas gossar och flickor, bar fått några farliga medtäflare i br Schultheis mekaniska figurer å f. d. Bloms stora sal, hvilka väl förtjena att tagas i betraktande. Om den intressante lille ännu vore så försigkommen, att han sjelf kunde skutta ditupp, skulle han helt säkert göra stora ögon vid åsynen af dessa hans Åmedbröder, åstadkomna på mekanisk väg, för att tala i programmets stil, apan som fotograf?, vapan som taskspelare, apan som akrobat o. 8. v. Bland de öfriga konststyckena synes oss mest anmärkningsvärd en näktergal, som, i en elegant blomstervas, bland de svällande blommorna, sjunger sin glada morgonsång, ett mekaniskt konstverk af verkligt värde. Min dre lyckad synes oss deremot en ung dam, som vid pianot föredrager ett stycke af Mozart; i detta hänseende har man sett och hört verkligheten tusenfaldt öfverträffa efterbildningen. Konstkabinettets egare eller rät tare bans samling var för några dagar sedan ute för ett nidingsdåd af lyckligtvis sällsynt art, i det en natt mekanismen i flera af konstverken bragtes i oordning. Skadorna blefvo dock genast, ehuru med pekuniär fö lust för hr 8, reparerade. Till samlingen hör jemväl en stor prydlig vef orgel, som med full ton sättning för bleckinstrumenter briljant utför en mängd, dels allvarliga dels glada, musiknummer. Se der, i kortbet, innehållet af krönikedagboken för veckan, ty krönikeskrifvaren för, till sina läsares uppbyggelse, en liten dagbok, han, eom mången ann; skilnaden är endast den, att han troget offentliggör anteckningarne i sin — det kunna bestämdt icke alla andra göra! Kort före jul fick en viss landpatron, hvilken vi vilja benämna X, af sin gamma i uppdrag att vid inresan till staden på vederbörligt ställe inköpa det vanliga kannetal t vört för julbaket. Olyckan, som alltid är tramme, både före och efter inl. ville emellertid, att den beskedlige hr X. på hemresan stjelpte omkull med åkdonet, dervid vör-kärlet slogs sönder och vörten rann ut. Hemkommen tröstade han sin förgrymn ale äkta hälft helt lakoniskt med följande ord: Se så, min gumma lilla, aldrig ord mer om den saken, jag har haft min olyckliga vört affär, jag som fransmännen, det är alltsammans!