Göteborgsposten – 18 januari 1873, sida 1

Klockan är åtta på morgonen, men ändå är det så skumt som i daggrymngen. Kall och fuktig ligger en tät dimma öfver staden, det är liksom smektes man af osynliga spökgestalters isiga händer, då man nödgas arbeta sig igenom molnväggen. De närmaste fartygen på floden skönjas endast otydligt, ytterlinierna deraf förmå endast ge ett svagt begrepp om dessa köpmannasamtärdselns stolta svanor, hvilka så ofta, likt fågeln i sagan, värpa guldägg åt sina egare... Inne i staden äro gatorna betäckta med en tunn, klibbig gyttja, ty dimman låtsar spela regn, men på ett bydro homöopetiskt sätt, utportionerande sin fuktiga massa i för ögat kuappt synliga, men för känseln ändå så oändligt retsamma, humör och kläder genomträngande vattenparuiklar. Butikerna äro ännu till största delen stängda: säljarne vänta sig inga köpare och köparne vänta med sina inköp, tills dagen fått en mindre nattlig anstrykning ... Endast på salutorgen myllrar en otydlig röra af menniskor och djur och derifrån uppstiga då och då dofva läten, liksom från en mängd demover, instängda på bottnen at en brunn... I ett hus på en, liksom allt det öfriga, i dunklets slöja inhöljd gata, skymta några matta ljuslågor, mystiska gestalter gå ut och in genom en halföppen portal, derinne ser man skäggiga män svänga blixtrande knifvar, man bör rasslet af penuingar, som vandra ur band i band, och randtomkring på väggarne hänga — 0, fasa! — blodiga liflösa kroppar... Icke sannt, ni miestänker, att skildringen är lånad ur någon engelsk författarinnas mest vårresande skräckroman, att den för ärliga händelsen tilldrager sig i Loudon? Att de mysliska gestalterna äro ekuldbelastade stigmän, hvilka afiemoa sina mördade offer i den gemensamma röfvarekulan, och efter undtången, kontant belöning, smyga sig hem igen, för att dölja sig för dagens ljus, men då natten åter inbryter gå ut på nya roft...? Ingalunda! Det är helt enkelt en skildring efter naturen af en Januarimorgon år 1873 i vår egen goda stad Göteborg! Portalen leder in till en slagtarbutik, de mystiska gestalterna äro hyggliga tjensteandar, nvilka göra sina inköp af de läckerheter, åt bvilka ni nästa middag eller atton skall fröjda er vid da i dessa dagar under alla tänkbara kräsligheter dignande kalasborden. De skäggiga männen äro beskedl ga olagtarsvenner, ovilka skära för af det läckraste så länge det räcker och sedan göra sitt bästa för att ändå motsvara ärade kunders billiga fordrinarsa ; Ty, som vi alla beklagligen känna, lefva vi nu sedan fem månader i ett fullkomligt Londons eller Bergens-väder, olycklig den, som icke bär paraply i handen, från morgonen alltintill aftonen, ty han blir genomvåt och tvefaldt olycklig den, som bär det, ty han tår paraplyet sönderblåst och blir genomvåt på köpet! Ej underligt derföre, att man nu trifves bäst inomhus, att menniskorna äro tillsammans och roa sig på bästa sätt, genom ätande, drickande, konverserande, figurerande, prifforande och — transpirerande. Ej underligt att teatrarne göra goda affärer, att Musikföreningens första abonnements-konsert ej gafs för tomma väggar och att ett par biljetter till dir. Josephsons konsert i afton äro lika omöj liga att anskaffa för den, hvilken ej på törhand antecknat sig, som det på sin tid var att få petroleum ur Osmundaberget. Det är nu snart fem år sedan, då i Aprll 1868 en viss krönikeskritvare i sitt hjertas välmenta förtjusning utbrast så här: Kändes icke nyss den triska, upplifvande flåkten af denna den ungdomliga känslans, intelligensens, bildningens och eångens vår, som kommer isen kring det mest förskansade hjerta att tina upp, som förmår att förvandla en dyster, ofruktbar öken till ett leende, solbeglänst laodskap? Jo, helt visst, denna vårliga känsla spred sig från en liten flock af ljusew och bildningens målsmän till dessa tusentals åhorare, hvilka tilljublade dem sitt hjertliga bitall. Kunde vi hoppas, att denna deras sångarfärd skänkt dem endast bälften af det nöja, som den beredt så många at oss, skulle vi måhända kunna hysa bopp om, att de äfven ett annat år skulle vilja vull Vesterland fara, ännu en gång låta sängens kristallklara våg skölja bort de dagliga omsorgernas, de praktiska bekymrens stoft från våra sinnen, äanu en gång blifva vårens bästa och älskligaste budbärare! Fem år i det närmaste dröjde det, som sagåt, men se till slut blef dock sagan sanning en gäng. Jacob Ax.I Josephson har ännu en gång fört en sängarskara trån Fyris till Göta elftvens stränder. År efher år ha uppmaningar häraeritrån gått ditupp, men först nu, då den älsklige tousättareu börjat allvarsamt lundera på att sjelt inom kort för någon ud skaka akademi dammet af sig och trån Nordens dimmor och köld styra kosan till konstens hemland, till Söderns solbeglänsta nejder, har ban lystrat till de vänliga orden och nu står han åter bär midtibland oss, beredd att ännu en gång föra oss in i tonernas törtrollade verld. Och efterlangtad har han varit; att detta ej blott är tomt ord, en löst utkastad välkowmsttras, det bevisas bäst derat, att, redan invan han sjelf hunnit hit med sin kärotrupp af glada sångare voro nästan alla platser vill hans första konsert, den, som i afton