Göteborgsposten – 16 januari 1873, sida 2

AQM— — Fran Utlandet. Parisertidningen Figaro har från sin korresp. i Chiselhurst mottagit ett bref, ur hvilket vi meddela följande: Alltsedan d. 31 December, då kejsar Napoleons tillstånd började att bli allvarsamt, var kejsarinnan den enda, som förutom läkarne gick in i hans rum. Han hade natten före sin död varit lugn, och kejsarinnan, som ofta såg in till den sjuke, bade för hvarje gång lemnat honom med nytt hopp. Läkarne voro ännu till en del af samma mening; men då de på förmiddagen märkte att pulsen minekades och att andebemtningen blef besvärlig, begat d:r Conneau sig in till kejsarinnan för att underrätta henne att allt hopp var ute. Kejsarinnan, som i detta dystra ögonblick behöll hela sin sjelfbeherrskving, gaf genast befallning om, att man skulle skicka bud efter abb Godard, prest i Chiselhurst och telegrafera till hr FIilon i Woolwich om, att han skulle begifva sg med den kejserl. prinsen till Chiselhurst. Prinsen har, som bekant, i flere månader besökt denna berömda artilleriskola. Han bär dess uniform och bevistar föreläsningarne. Den enda skilnaden emellan honom och de andra eleverna består deri, att han bor i ett särskildt rärbeläget hus jemte sin hofmästare och en son till d:r Conneau. Sedan kejsarinnan utfärdat sina befallningar, gick hon fram till Napoleon III:s säng och tryckte honom länge i sim famn. Den sjuke kände synbarligen igen henne; ty han gjorde en rörelse och räckte fram munnen för att besvara hennes kyss. Abbe Godqard, som inträdde i detsamma, gaf nu kejsaren det hel. sakramentet, under det att de tå trogne, som töljt herrskaren i hans landsflykt, knäböjde vid sängen. Kejsarinnan stödde sig knäböjande vid sängen och sökte att undertrycka sina snyftningar. Allas ögon voro fulla af tårar. Då den sorgliga ceremonien var slut, tryckte kejsarinnan åter en kyss på den döendes läppar: men han hade redan blifvit till den grad svagare, att han knappast kunde röra läpparne och öppna ögonen. Några ögonblick derefter, kl. 10,45 gick en lätt rysning genom Napoleon III:s kropp, och han utandades i tvenne suckar sitt lif. Kejsarinnan, som intill detta ögonblick varit så fast, utstötte nu ett skri af smärta och sjönk alldeles utom sig ned i en länstol. Man måste nästan med våld föra henne in i bennes rum, men hon ville likväl icke gå ut, förrän hon sagt den aflidne ett sista farväl. Först tre qvart derefter anlände den kejserl. prinsen. Han var i uniform, och fastän ban ännu icke fått veta, hvad som skett, kunde han likväl i allas ansigten läsa den olycka som drabbat honom. Blek, men likväl beherrskande sin starka sinnesrörelse, gick prinsen upp i första våningen och kastade sig i sin mors armar, hvarefter hon förde honom in i likrummet. Prinsen skyndade fram till kejsarens säng; den döde låg på ryggen, med t.lislutna ögon och hopbitna läppar, ty en hoppressad näsduk hade lagts under bakan. Prinsen lutade sig ned och kysste sin afsomnade fader: då ban åter reste sig upp, var han i ordets bokstafliga mening alldeles likblek, men utan att likväl en tår syntes i hans ögon. Prinsen tillbad som bekant sin far, som å sin sida ömt älskade honom. De närvarande förskräcktes öfver prinsens stumma törtviflan; han hade vändt sig till en af läkarne, och tillsporde denne, huru hans tader dött. Man uppfyllde hans önskan, och då han hörde denna sorgliga skildring, strömmade tårarne plötsligt ur hans ögon, så att han slutligen fick lindring i sin tryckande smärta. Innan han gick bort, lade han, likasom kejsarinnan gjort före honom, en liten qvist af invigd buxbom på den dödes bröst och kysste honom ännu en gång. Det ruw, i hvilket Napoleon dog, är af medelstorlek och mycket anspråkslöst möbleradt. Det ligger i första våningen rakt för trappan och erhåller sitt Ijus från ett stort fönster, som vetter ut åt de gräsplaner, hvilka ligga bakom huset. Möbelötverdraget är af blätt ylletyg med hvita blommor. Man hade redan för Jängre tid sedan bredvid den stora säng, hvari kejsaren låg, ordnat en liten bädd. På denna hvilade han sig, då han ännu kunde stiga upp, och det var på detta mer än anspråkslösa läger, som kejsarinnan tillbragte många, långa, långsamt förrinnande timmar, ifrån det ögonblick hon beslöt, att ingen annan fick vaka hos hennes man. Midtemot