Göteborgsposten – 16 januari 1873, sida 1

före att jag börjar bli gammal och nervös som skakningen i kupn besvärade mig något mer än för ett par år sedan. Jag har arbetat temligen strängt under säsongen och derefter har mina hufvudsakliga törströelser bestått i seglatser, som vi företagit på vår lustyacht. Sådana seglatser äro verkligen något ansträngande för en man som nära nog arbetat ut sig. — Jag kan töreställa mig det, svarade Georgie. Ni ha verit på ön Wight, förmodar jag? Hvad jag afundas er den der lustyechten! — Och hvad jag afundas er — — Huru, mr Harcross? Hvad kan en så utmärkt man som ni finna för afundsvärdt i någons öde? — Rätt mycket. Först och främst afundas jag er eder ungdom och den friskhet i känslor som tillhör den — jag afundas er förmågan att fiona något afundsvärdt. Vet ni att emellanåt undrar jag om det finnes någonting i verlden som jag skulle vilja ha, om en blott önskan hade makt att förskaffa mig det, och svaret är tvifvelaktigt. — Det vill säga att ni redan fått alla edra önskningar uppfyllda. Ni har rykte, förmögenhet, en förtjusande hustru. Finnes det väl någonting mer som ni skulle kunna önska er? — Kan ni ej tänka er det? Barn till exempel! Men jag önskar mig verkligen ej sådsna. Jag tycker mig vara en sålan man som ej bör hafva några sådana. Han yttrade allt detta temligen sorglöst, men likväl med ett visst allvar under den lätta ytan. Han hade blifvit föranledd till att yttra sig mera förbehållsamt än hans