Göteborgsposten – 15 januari 1873, sida 1

— Odt — — — två gårger på ecenen för att visa, att de icke kunna spela komedi, det är för att säga rent ut icke någon debuterande skådespelare alls, det är en debuterande originaldramatisk diktare. Han heter Ernst von der Recke, är brorson till vår gamle vådevillförfattare Adolf Recke och har det för en lofvande debutant stora företrädet att vara endast några och tjugo år gammal. Det arbete, hvarmed han förvånat ätven de strävgaste kritici, är ert stort lyriskt helaftonsdrama, som kallas ÅBertrand de Born och som till historisk bakgrund har denna trubadurtidens fullblodiga uppenbarelses äfventyrliga lif. Man har sett stycket, man har applåderat det på det mest storartade sätt, det har blifvit berömdt i alla tidningar och höjdt till skyarne i alla enskilda kretsar, det har, kort sagdt, gjort en lysande lycka. Men, hvad som är mera, det förtjenar denna framgång. Visst har det icke oväsendtliga fel; det är på flera ställen alltför lätt i den dramatiska byggnaden och för omotiveradt i upplösningen o. 8. v., men på samma gång röjer det en så ovanlig talang, en så varm och frisk skaldebegåtning, att man intet ögonblick betviflar, att man har att göra med en verklig skald, hvilken säkerligen, om de framtidslöften, Bertrand de Born gifver, gå i fullbordan, skall blifva till stor nytta för vår nationella scen. Bertrand de Born är på detta sätt en icke obetydlig tilldragelse i vårt i fjol så stillastående teaterlif; men det är, hvad mera är, icke den enda. Äfven Kasino och Folketheatret bafva sina original-nyheter, som samla folk och pangar. Båda dessa teatrar hafva nemligen i anledning af årsskiftet skaffat sig exemplar af dessa dramatiska tillsällighetsstycken, som äro bekanta under namnen nyårsrevyer. Det är ursprungligen Erik Bögh, som efter fransyskt mönster introducerat dessa revyer hos oss, och han synes hittills hafva hast patent på dem. Men vi känna ordspråpet: när katten är borta, dansa råttorna på bordet; knappt har Erik Bögh hunnit till Italien, förr än i hans fråavaro icke mindre än två nyårspjeser uppdyka, båda skrifna af ett bolag af yngre författare, hvilka på ett undantag när debutera såsom dramatiska skriftställare. Deras arbeten hafva naturligtvis icke den betydenhet som Bertrand de Born; de äro barn af ögonblickets qvicka infall, och de framträda icke med anspråk på aft vara skaldeverk; men den uppgift de hafva, nemligen den att roa, synas de fylla; åtminstone är publiken icke sparsam på skratt och handklappningar, På Folketheatret heter stycket Rytaarsrevuen och är af mera realistisk karakter. Satiren är mera fri, figurerna hemtade från det dagliga lifvet. Kasinos Nytaarsnat 187273..företer deremot under en munter dialog en lång rad abstrakta representanter för årets ledande tankar. En kolossal flaska Brama lifselixir föreläser humbugens stora tidsläror, Matadoren, som kommer till nordpolen, börjar strax stora spekulationer med isen deruppe, tidens kritiska anlag marschera fram i en ua derminerares skepnad, industriutställningens Nisse rekapitulerar alla sina upp äg från i somras, sjelfva året 1872 underhåller åskådarne med en syndaflod af qvicka anspelningar, och sist slutar det hela med det nye Aars Frembrud, det vill säga med en tablå, hvars like i prakt icke förr har varit sedd i Köpenhamn, en tablå som kan täfla med hvad i den vägen bjudes på utlandets största scener. Man kan etter denna redogörelse för teaternyheterna förstå, att de vid sidan af de omtalda sjutton millionerna för ögonblicket spela en framstående roll för köponhamnarna, hvilka, såsom bekant, alltid äro med, då det gäller att more sig. Liksom hr v. der Recke på den dramatiska poesiens område framträder med anspräk på ovanlig uppvärksamhet, så har kort före årsskiftet en annan ung Digter? inom lyri kens område åstadkommit någonting öfver det sedvanliga. Dot är den som talangfull mariamålare redan bekante IIolger Drachmann, hvars dikter ej mindre än ÅBertrand de Bornta git den köpenhamnska läseverldens uppmärksamhet i anspråk. Ile Drachmann tillhör den samma nya, realistiska skola, hvars banårförare är d:r Georg Brandes, och ban uppträder på sitt område med samma framstående begåfning som denne på sitt. Men skolan står f. n. lågt i kurs här hemma och i beundran för det gola i Drachmanns dikter har det derföre äfven blandat sig ej få starka antall mot den riktning, han representerar. Ingen, ej ens hans skarpaste bedomaro har emellertid kunnat låta bli att hos honom erkänna en förmåga till att forma språket, en