Göteborgsposten – 15 januari 1873, sida 1

A 84qä AAWALOGä — — — nuari användes till ferier ej biott af de glade speramvarus utan också af händelserna. Det unga, ålskvärda år 1873 tyckes emellertid vija bilda ett undantag trån denns regel. Det har nemligen debuterat icke blot med händelser utan äfven med debuter, hvilke kunnat lägga beslag på vår bufvudstads helt uppmärksamhet. Pro primo är det vår nye krigsminister öfverste Thomsen, som har debuterat och detta på ett för en dansk krigsminister både djerf och öfverraskande sätt. Det var igår i riksdagen. Alla platser voro besatta, representanterna sutto der i sjelfbehagligt medvetande om, att man skulle vädja till deras skarpsinnighet och maktfullkomlighet; åhörarne sträckte på halsarne så låogt som möjligt för att kunna höra hvarom och på sätt den nye krigsministern ämnade tala. Han reser på sig. Djup tystnad och derpå oupphörligt växande spänning ända tills slutligen den ominösa siffran är nämnd. Har man månne ej hört galet? Sjutton millioner och 800,000 rdr danskt! Det är ju omöjligt! På intet sätt. Ministern nämner ännu en gång summan, han önskar verkligen hvarken mer eller mindre än 17 mill. plus 800,000 danskt riksmynt till utvecklingen af vårt lands törsvarsväsen. Tystnaden har plötsligt blifvit afbruten, man diskuterar lifligt med sina grannar, de mest bondevänliga representanterna finna det passande att tillkännagifva sitt misshag genom en skrattsalva; öfverallt är man förbryllad öfver ett så oerhördt djerft förslag och man lemnar folkethingssalen för att på den dagen icke uträtta annat än attlöpa gata upp och gata ner för att eå fort som möjligt sprida den stora nyheten öfver hela staden och diskutera den med alla möjliga bekanta. Bondevännerna fortsätta naturligtvis at dra på munnen i saligt medvetande om, att det står i deras skön att neka uppfyllandet af den unge ministerns djerfva förslag. Åtskilliga andra deremot finna det vara ett godt ord, sagdt i sinom tid. De anse, i likhet med ministern, att Danmarks uppgift måste vara att skaffa sig elt så starkt försvar att det under eventuella krigshändelser i Europa må kunna försäkra sin neutralitet och att detta endast kan låta sig göra genom att ändtligen en gång efterse vårt förfallna tästningsväsen och dervid framför allt ge hufvudstaden ett nytt och fast värn, istället för de kära gamla vallarne, hvilka för ögonblicket alltmer och mer försvinna samt genom att förstärka vårt bästa försvar: vår siotta. De inse att detta endast kan låta eig göra genom utomordentliga kraftansträngningar och mena att landet bör vara beredt derpå, isynnerhet som ministern icke begärde de 17 milliocerna på en gång, utan föreslår dem fördelade på 8 år. Nåväl! Sjutton millioner är mycket pengar, ehuru dock icke mera än att Danmark bör kunna komma ut med att offra dem för sitt försvar. Ty, i trots af alia politiska olyckor, i trots af dyr tid och lifsmedelns stegring, i trots af förböjda skatter och växande lyxbehof synes vårt lands välstånd snarare ökas än minskas. Insamlingen för de af öfversvämningen lidande har på det mest tydliga sätt visat, i hvilken omfattande grad vårt folk haft penningtillgängar. Det är ganska säkert, att det till slut, åtminstone här i Köpenhamn blef en ren modesak att offra på detta välgörenhetens altare, att man strömmade till prinsessornas bazar på Kristiansborg och till teatrarnes föreställningar, till förmån för de öfversvämmade mest af begär efter att tå vara med om tillställningen, men hvilket än skälet var, få är det dock faktiskt att man nåra nog samlade ihop 1 million danskt och detta kan omöjligen ske i ett så litet land som Danmark utan att ett verkligt välstånd förefinnes. Men då har man kanske alldeles utarmat sig på dessa tillställningar, säger ni. Å nej; man föreslår visserligen nu insamling, icke mera för de Vandlidte? utan för de Basarlidte, men detta är endast en ordlek, ingenting annat. Det är ingalunda änvu ebb i portmonnäen. Tänk blott på teatrarne! De hafva alla i år en så lysande säsong i pekuniärt hänseende, att de icke på långa tider baft en slik. Man slåss formligen om att få lof att tylla huset, och särskildt kan den kungliga teatern hvarannan dag omtala, att allt är utsäldt. Just i dessa dagar är det alldeles galet: man måste dagen törut betala sin biljett dubbelt, om man vill hafva någon. Saken är nemligen den, att det nya året nere i det gamla huset vid Kongens Nytorv har debuterat med en debutant. Och det är icke någon af dessa moderna debutanter som presenteras en eller ————————————————————— —— — .k —