Göteborgsposten – 14 januari 1873, sida 1

Stockholm i Lördags och hans återkomat derifrån efter endast 4 dagars trånvaro har väckt stort uppseende och det faller af sig sjelf, att oppositionen har begagnat tillfället tör att ut sprida rykten om iminvisg:förändring. Dot inträffade också, märkligt nog, att f. d. stats ministern Sibbern afreste till Stockholm, just då statsrådet Stang hade kommit tillbaka och nu var det således intet tvifvel om, hvem som skulle bli Stangs efterträdare! Sibbern uppgat sjelf skälet för resan vara, att han hade lidit af en bröstäkomma med någon blodspottning och derföre önskade rådfråga sin vanlige läkare i! Stockholm. Ett rykte, som måhända ej förtjenar någon slags uppmärksamhet, är att statsrådet Stang afreste ull Stockholm för att rådgöra med kung Oscar om ett utförligt, af statsrådets medlemmar nyligen uppsatt svar på storthingets misstroendevotum. Norska regeringens hufvudman lärer val för öfrigt kunna ha åtskilligt att afhandlia med kungen, då storthinget om 3 veckor åter sammanträder. Här är nu för tiden i småstäderna en omåttlig agitation med folkmöten och festmiddagar för koncessionen åt det svenska bolag, som erbjuder sig att bygga Smaalenenesbanan från Kristiania till svenska gränsen och deretter förbinda oss med det svenska jernvägsnätet. Om dessa förslag rönte sramgång, skulle nog städerna i Smaalenenes amt få sin jernbana fardig 5 år tidigare, än om vi sjeltva öfvertoge utförandet, men jag tror det oaktadt, att stämningen i Kristiania, och försötrigt i kela landet, allt mer och mer uttalar sig för, att vi sjeltve böra byggagdenna bana. Act Fredrikshalds kommun ensam vill lemna 100,000 spd, är en tung vigt i vågskålen. Man är i bög grad intresserad af att erfara, om en af landets vigtigaste näringskällor, värsillfisket i trakten af Bergen, kommer att blifva gifvande eller icke. Ett godt sillfiske uppskattades i många år till 600,000 tor, men på de senare åren har det regelmessigt aftagit, så att man har velat antaga, att det alldeles skulle upphöra. Men i år synas utsigterna från vestlandet åter litet mera lofvande, och till en början bar man redan tångat 20,000 tnr. Hr Rosentbals expedition till Spetsbergen för att försöka rädda de norska besattningarne har väckt liflig erkänsla; dock har man mera törtroende till de små Spetebergsfararne från Finnmarken, som år efter år foretaga färder dit upp. Då alla sjöfarande nationer allt allmännare börja befara polarhafvet, tör det nog blifva en vanlig händelse, att onskilta skepp med sina besättningar frysa inne och tvingas öfvervintra deruppe; om då häritrån landet törsök göras att komma dessa till undsättning, antages, att detta helst bör ske med dessa småfartyg med tio mans besättning at samma slag som den nu afskickade ÅIsbjörnen. Klagan öfver den skada, som den milda vintern medför för skogsbruket, höres allt starkare och starkare. I skogarne ligga stora qvantiteter timmer, som vänta på forsling will vattendragen.