Göteborgsposten – 10 januari 1873, sida 1

leon III, fransmännens f. d. kejsare, är icke mera till. Hans samtida hafva öfver honom fällt olika domar. De finnas, som aldrig kunnat glömma, att han under en ungdom tillbragdt i landsflykt lät sig ännu omogen hänföras af de till djerf handling eldande minnen, som förenade hans namn med ett tidskede i Frankrikes häfder, som var allttör rikt på stora och ovanliga dåd för att icke mana en ung, begåfvad man att med obetydliga krafter uträtta storverk. De finnas, som aldrig glömt uppträdena i Strassbourg och Boulogne; och det var en tid, då man nog allmänt drog på munnen, då hans namu nämndes. Det kom sedan en annan tid: det kom en tid, då han var en så stor man här i verlden, att man trodde honom vara mera än en menniska, då man ansåg, att han hade nästan allt att säga vid afgörandet af Europas stridsfrågor, då konungar och andra väldige forskade i hans anletsdrag för att spana ut, åt hvilket båll hans tanke var rigtad, en tid, då förtryckta, då misshandlade folk blickade upp till honom såsom den ende, från hvilken de kunde vänta räddning från undergång eller åtminstone lindring i sitt elände. Många glömde då, att man en gång skrattat å hans ungdoms öfvermod; och han hade kanske sjelf glömt sin ungdoms drömmar, ty landsflykt och fängelse hade nog gjort sitt till att göra bjertat mindre varmt, mindre mottagligt för intryck. Man prisade då hans klokhet, hans försigtighet, hans köld såsom en statsmans mest lysande egenskaper. Man bedrog sig kanske då på hans kraft, hans spänstighet, hans öfverlägsna förmåga. Många hoppades deremot ännu att hos den törsigtige statsmannen återfinna hänförelsen hos den unge mannen, som en gång, ännu blott tjugotre år gammal, kämpade för Itallens pånyttfödelse. Man bedrog sig äfven då: man bedrog sig, då man trodde, att icke den erfarenhet han haft skulle vara dyrköpt, att den icke, på samma gång som den gaf bonom en lugnare blick för tidens och särskildt Frankrikes förhållanden, skulle förqväfva sinnets ungdomliga hflighet. Så kom en tid, då man till sin öfverraskning fann, att han icke mera var densamme. Den öfvertygelsen kom som blixten med ett åskslag; och då glömde man åter, att han verkligen en gång varit hvad man kallar en stor personlighet, och han sjönk ned till en ringhet, hvilken man till och med åter en gång nedlät sig att öfverhölja med spe och åtlöje. Men häfderna skola fälla sin dom öfver den mannen såsom öfver hvarje annan, hvars namn får en plats på deras blad, och då skall icke glömmas, hvad vi måste anse såsom verkligt stora historiska tilldragelser, vid hvilka han varit en icke blott ordets utan äfven handlingens man. Man skall kanske då glömma både Strassbourg och Boulogne; men man skall kanske då finna, att det orientaliska kriget, Italiens befrielse från det österrikiska väldet och Frankrikes höjande till ett inre välstånd, som nu under motgångens dagar först visar sig i sitt rätta ljus, kunna försona våldsbragderna af d. 2 dec. 1851 och många misstag, som man nu lägger honom för tungt till last, och man skall framför allt akta sig att smutskasta honom för de senaste af hans lefnads misstag, äfven om man i dem gifver honom en större skuld, än vi vilja göra. Napoleon III var född den 20 april 1808, blef republikens president den 20 december 1848, utvald kejsare den 22 november 1852, proklamerad samma år den 2 december och tången vid Sdan den 2 september 1870. m—— ———— — rn