Göteborgsposten – 9 januari 1873, sida 2

ga af negserna hade endaet byxor och skor; skjortor kunde nästan betraktas som en sällsynthet. fn del hade ej ens byxor, utan blott ett tygstycke knutet kring länderna. De hvita soldaterna buro byxor och skor, men endast hvar femte utaf dem hade rockar och skjortor. De flesta gingo med halmhattar, och bland ryttarne rådde äfvenledes brist på benkläder, hvilka endast ofullständigt ersattes med korta damasker. Cespedes skildras som en bredaxlad, stark man af medelstorlek, med grånande hår och bestämda anletsdrag; han är ungefär 50 år gammal, men i besittning af sin falla kraft. Han har liksom de flesta osficerarne en brun linnedrägt och hade långa stöflar med silfversporrar samt sabel och revolver. Under sitt samtal med korresp. försäkrade han, att intet saknades de upproriska. Lifsmedel fanns det tillräckligt, och endast krut var ibland ondt om, I nödfall kunde man likväl stundom få köpa sådant hos span: ska officerare 6). Af berättelsen framgår, att striden föres på båda sidor med stor grymhet och att hvarken spanjorerna eller cubanerna gifva pardon. Fångar, sårade, qvinnor och barn nedhuggas, och hvardera af parterna försäkrar, att man är tvungen till detta blodiga krigförande, derför att den andra parten börjat dermed. Cespedes uppgifver de upproriskas antal till mer än 12,000 man och försäkrar, alt det skulle vara mer än fyra gånger till så stort, om man blott hade vapen. De upproriska inlåta sig icke mera i någon öppen kamp, utan nöja sig med att då och då locka spanjorerna in i ett bakhåll. Cespedes anmärkte, att kampen nu förts på detta sätt i fyra år och gerna kunde vara i 20 år till, emedan 20 spanjorer vanligen måste botila med lifvet för hvarje cuban, — I denna framställning är väl någon öfverdrift. I afseende på Rysslands framträngande i Asien och Englands tydliga undanvikande börjar man i Wien bli erolig, och detta ej alldeles utan skäl — ty man fruktar för Turkiets öde. Så säger Neue freie Presse: id betyder för Ryssland intet; det har alltid förstått konsten att vänta, men redan Napoleon I har i sina samtal med Meara gifvit Ryssland det vittnesbördet, att det har allt som bebölves för att eröfra och att afstånden icke spela hos detsamma någon roll. År 1817 hade Ryssland likväl ännu icke besatt Kaukasus, än mindre Syr Daria, Samarkand och Bokhara, eller fått Oxus mynning, för att derifrån angripa Khiva i flanken och sålunda bemäktiga sig Mellanasiens sista fästen. Märkvärdigt nog förutgingos alla dessa med systematiekt lugn genomårisna eröfringar at besvär och klagomål. Och redan nu skulle Ryssland med den största lätthet kunna när som helst tvinga Europa till att skicka 80,000 man nya trupper till Indien. Och det måste ske-, skrifver en engelsk strategiker, just vid en tid, då vi måste samla våra bästa krafter, för att försvara den punkt i Europa, efter hvilken Ryssland mest traktar. Dertill skulle Ryssland i Mellanasien blott behöfva ett ringa antal regelbundna trupper, Åblott en svärm kosacker och kalmucker, för att utan synnerlig ansträngning och kostnad samla Indiens vilda gränsstammar under sin fana emot oss. I sjelfva verket utgör ännu första artikeln i det hemliga Tilsitersördraget, som Kurakin och Talleyrand undertecknade d. 7 juli 1807, den ryska politikens program. Denna artikel löd: Ryssland får sätta sig i besittning af det europeiska Turkiet och fullfölja sina eröfringar i Asien, så länge det finner för godt. Europa har intet synnerligt intresse i, huruvida ryska karavaner eller Manchesters kattunfabrikanter få taga lejonparten i Mellanasion. Men det är P) likgiltigt ens för oss, som bo så långt ifrån len mellanasiatiska krigsskådeplatsen — neml. sannolikheten, att om den sjuke mannenskulle ännu en gång nödgas försvara sig mot len nordiske grannen, kraften hos en af hans starkaste bundsförvandter, England, kunde föramas genom Rysslands operationer vid Indims gränser. Detta väl beräknade schackdrag vefara vi, att Ryssland kan förutsätta som tomigen säkert, ja, som lyckadt. Underrättelseraa om kejsar Napoleons tilltånd efter den undergångna operationen äro lågot sväfvande hvilkat antvdar att fanan In