Göteborgsposten – 8 januari 1873, sida 1

omtalats för någon. Blott denna tystnad i och för sig var mystisk, och de flesta trodde att den stod i sammanhang med vanära — någon sorglig och vanhederlig historia som flickans slägtingar höllo dold i sina hjertans djup. XXVIII. Richard Redmayne satt i de gamla rummen, promenerade i den gamla trädgården eller låg och rökade sin pipa i gräset under det stora cederträdet dag efter dag utan att göra ett enda försök att sysselsätta sig på något verksammare sätt, vare sig i kroppsligt eller andligt afseende. Dagarne gingo långsamt för honom under detta evformiga sätt att fördrifva tiden. Han skydde för att visa sig på de ställen der han förr hållit till och för att helsas af sina gamla umgängesvänner. Om han sjelf hade begått något oförlåtligt brott mot samhällslagarne, skulle han knappt mera ihärdigt ha undvikit sina medmenniskor, än han nu undvek alla vänner från sin ungdom och sin mannaålder. Om dagen gick han sällan utom sin egen trädgård; men emellanåt om nätterna, då oron och de mörka tankarne ansatte honom som häftigast, kunde han begifva sig bort öfver fälten och gå hela mil, obekymrad hvart det bar, och komma tillbaka till Brierwood i dagningen, uttröttad och förstörd. — Jag försöker avt gå djefvulen ur mig, ser ni, mrs Bush, sade han till sin hushållerska en gång då han åter