Göteborgsposten – 7 januari 1873, sida 2

så full af folk, allt sedan hon blef färdigbygd. Richard Redmayne tyektes vara fullkomligt likgiltig för sir Francis Clevedon och kans angelägenheter. Han lemnade köket och gjorde en rund genom den gamla byggnaden, öppnade dörrar som hållits omsorgsfullt tillslutna under hans frånvaro och gick in i det ena rummet efter det andra endast för att i hvart och ett stanna några ögonblick och se sig omkring med en halft förvånad blick, liksom om han knappt kunde tro att han någonsin bott der. Rummen voro oklanderligt rena, men hade en kall unken, atmosfer och en viss dysterhet, liksom om de under ett halft århundrade varit tillslutno. Om Richard Redmayne trott på vålnader, skulle han nästan kunnat vänta att få se en sådan i något af dessa dystra rum, af hvilka en och annan vrå derigenom att fönsterluckorna voro tillslutna höljdes i fullkomligt mörker. Men för Richard Redmayne fanns blott en enda välnad, och denna stod alltid för hans syn. Han hade under en lång tid bott och varit lycklig i dessa rum. Hans tankar svifvade tillbaka till den flydda tid då hans hustru ännu lefde, till de lyckliga och lugna dagar då hans svåraste bekymmer förorsakades af en mindre god skörd eller någon sjukdom bland hans boskap, och från denna lugna tid flyttade de öfver till den sommarafton då hans unga hustru lemnade honom under det han rökade sin pipa i trädgården, lemnade honom med en munter afskedshelsning och ett kärleksfullt småleende, en hastig blick tillbaka som han ännu i denna stund lifligt erinrade sig, lemnade honom för alltid! (Forts.)