Göteborgsposten – 31 december 1873, sida 2

som en genom skef uppsostran vild och trotsig natur, hvilken tillochmed botar med att vilja döda sin kusin, om han tortsätter med sin grymhet emot henne; och på hennes trotsighet är väl hennes yttrande till fostermodren i slutet af akten ett slående bavis I de följande akterna framträder hennes vildhet såsora kufvad under hennes vistande i barnhuset, men derför är hennes trotsighet, hennes stolthet ingalunda undertryckt, den är tvärtom just denna karakters framträdande egenskap. När i tredja akten lord Rochester skickar henne en elegant drägt, i hvilken hon kan på ett värdigt sätt uppträda inför hans gäster, vägrar hon att mottaga den: hon vill ej vara någon annan än sig sjelf. Det är ett ädelt trots, men det är trots. Då hon senare i samma akt icke vill visa sina ritningar för gin kusin och hennes mor, är det ett nytt beEA vis på trotsighet. I sjerde akten ursäktar hon sig sjelf hos lady Reed för sin trotsiga natur, och i sista akten i scenen med lord Rochester, då hon tror hans första hustru ännu lefva och derför vill lemna slottet, men han håller henne tillbaka, utbrister hon i ädelt trots: Min kropp kan ni beherska, men min fria ande kan ni ej betvinga ... Jag är ett fritt tänkande våsen ... Allt detta angilver, att trotsighet just ingår väsentligt i Jane Eyres karakter: och, i sanning, denna karakter skulle förlora en våsentlig del af sitt intresse, om icke så vore, Det är jast kampen mellan den ädla men trotsiga naturen hos barnhnsbarnet och den befallande, råe, höge lord Rochester, som utgör skådespelets förnämsta konflikt, till hvilken i sjelfva originalromanen kommer den för Englands förhållanden naturliga ståndsfördomen, hvilken är vigtig, men i skådespelet blott kunnat antecknas, i det att bearbeterskan der med praktisk blick inskränkt sig till att koncentrera konflikten i den allmänna kampen mellan de tvenne kraftiga viljorna, trotsiga naturerna. Eder referent finner, på grund häraf, att fra Raa rätt uppfattat Janes lyres karakter, då hon i sin framställning deraf inlagt en trotsighet, åt hvilken hon vid vissa momenter i handlingen gifvit uttryck i mimik och geste. Enligt mitt förmenande förfaller således Eder kollegas stränga omdöme i detta hänseende; och då han stödjer sitt yttrande, att fru Raa saknar skola, är en blott talang, just på denna hennes uppfattning, hvilken är den rätta, så förfaller ätven giltigheten af Eder kollegas så tvärsäkert ottalade kritik — i det hänseendet. Hvad namn skall man för öfrigt gifva åt detta anlopp, då Eder kollega, efter sitt försök att förringa fru Raas konstnärsskap, yttrar i samma nummer om det på Mindre Teatern spelande Cederqvistska sällskapet, att de upptradandes krafter torde i någon mån motsvara billiga sordringar? Eder teaterreserent. —ä— —! —