Göteborgsposten – 30 december 1873, sida 2

kunde skristligen bevisa det, ehuru han då ej ville göra det, emedan han icke ville kompromettera något främmande hof eller kabinett. För någon tid sedan utgaf kommissionen på tryck och i stenografiska referat de aflagda vittnesmålen. Man höll sig inom pressen isynnerhet till Thiers förklaringar och betraktade hertigens, hvilka helt och hållet etredo emot presidentens, som betydelselösa, eller, rent ut sagdt, som esanna. Detta förhållande sårade naturligtvis djupt i Chiselhurst och kastade en fläck på de Gramont sjelf. Denne beslöt derför att söka utplåna detta intryck och insände, antagligen med särskild tillåtelse dertill ifrån Chiselhurst, till parisertidningen Le Temps en skrifvelse, hvari ban icke allenast upprepade sitt inför kommissionen afgifna yttrande, utan gick ännu längre, i det han försäkrade, att bl. a. Österrike lofvat den kejserliga regeringen ett dylikt förbund, tilläggande, att han sjelf, då ban ännu var sändebud i Wien, erhöll formlig uppmaning att afgifva ett meddelande härom till sitt hot. Hertigen förklarade jemväl att han var i ego af positiva bevis, dem han i nödfall skulle offentliggöra. Det är detta hertigens bref, som väckt en sådan uppståndelse inom den diplomatiska verlden. Fastän det väl kan anses otvifvelaktigt, att hertigen har rätt, är det likväl helt naturligt, att hans påstående mött den starkaste motsägelse. Det är isynnerhet Österrikes nuvarande utrikesminister, grefve Andrassy, då Ungerns premierminister, som visar sig ifrig om att försäkra, det han förklarade sig på det bestämdaste för Österrikes neutralitet. Men det var helt visst ej så med dåvarande rikskansleren v. Beust. Det är alltför väl bekant, i hvilken anda Österrikes politik leddes under Beust, för att något tvifvel skall råda. Beust dolde som bekant icke heller, hvart han styrde hän, och då han efter Frankrikes nederlag sett sitt sista hopp om att skaffa Österrike upprättelre för Sadowa svika, måste han draga sig tillbaka. Det är möjligt, att Andrassy i sjelfva krisens ögonblick hållit på Österrikes neutralitet, hvad han än sagt till det franska sändebudet; men det var likväl icke han, utan Beust som då stod i spetsen för kejsarstaten. Det är kändt, att Österrike genast började vidtaga forcerade rustningar, hvarigenom Beust tydligt lade i dagen sina afsigter, och om Andrassy icke delade dem, måste åtminstone en kompromiss ha ingåtts, enligt hvilken sterrike skulle tillsvidare se på. Preussarnes öfverväldigande segrar kommo dock Beust att hastigt draga öronen åt sig, och det var dessa segrar, icke wienerkabinettets frivilligt fattade beslut, som afgjorde ötver Österrikes hållning. Hade kriget börjats under andra auspicier, skulle Beust och hofvet i Wien hastigt besegrat Andrassys motstånd, om det för öfrigt var allvarligt menadt, hvilket hertig de Gramonts meddelande gör mer än tvifvelaktigt. De bonapartiska tidningarne, hvilka alltid påstått, att kejsardömets störtande var en större olycka, än slaget vid Sedan, försäkra, att hertig de Gramont har i sin ego aktstycken, i hvilken rikskansleren uttryckligen lofvar Österrikes hjelp. Detta förnekas i de tyska tidningarno i Österrike, hvarest dock, enligt Neue freie Presge, allmänna meningen var för Österrikes uppträdande. Samma för förbundet med Preussen annars så svärmande blad medgifver likväl, att man sommaren 1870 räknade i Wien på, att de krigsrustade franska trupperna skulle börja med ett öfversall på Sydtyskland och att Beust, för den händelse franska vapnen lyckades, räknade på återupprättandet af Österrikes maktställning i Tyskland. Gretve Andrassy, tillägger bladet, rufvado kansko öfver ett krig mot Ryssland. Ännu i Augrsti 1870 skref hans förtrognaste organ: ÅUngern har blott en naturlig motståndare, Ryssland. Vi bekömpa det, hvar och med hvem vi finna det; den, som vill vara vår bundsförvandt emot Ryssland, är oss välkommen. Säkert är, att icke har man i Chiselhurst ännu spelt ut sina sista kort, hvad krigsutbrottet angår. För någen tid sedan afsatte den hel, aynoden i Jerusalem patriarken Kyrillos i följd .2 A( RT a AAA