Göteborgsposten – 30 december 1873, sida 2

— Jag har på min ära glömt det äfven, svarade mr Harcross efter en paus. Men hvad kan det intressera dig? — Visserligen ej mycket; men om vi komma att åka förbi under det jag är i Tunbridge, vill jag gerna se den plats der du uppehöll dig så länge. Du gaf mig en högst fängslande beskrifning deröfver, och det voro ej ledsamt att få se det. — Det finnes ingenting som är värdt att beso der, min bästa Augusta. Dot är ett rätt vackert, gammalmodigt ställe med en rikedom af rosor; men du kan få so dussintals sådana ställen i hvilken trakt som helst. Jag tror äfven att den familj jag vistades hos lemnat landet. — Besynnerligt! Jag trodde att sådant folk var lika rotfästadt vid sin gård som träden. — Det finnes stormar som kunna rycka upp de star: kasto ekar. — Det der låter som om någon romantisk historia vore förenad med familjen. — Ingenting annat romantiskt än pekuniert obestånd. Jordbruket hade under flera år gått illa, och jag tror att egaren tili stället slutligen blef utledsen vid att ständigt so sina förhoppningar gäckade och med hela sin familj begaf sig till någon af kolonierna. — Så ocdröfligt! utbrast mrs Hareross och dermed afstannade samtalet om detta ämne. FFAAA