Göteborgsposten – 30 december 1873, sida 2

om hvilka man, såsom han yttrade sig, vill illintetgöra den katolska kyrkan. Efter det tan skildrat dessa förföljelser i Italien, yttrade san: Smärtan öfver kyrkans svårigheter i talien stegras betydligt genom de grymma örföljelser som kyrkan har att utstå i Tyska Riket, der man traktar efter att med list och ppet våld tillintetgöra henne. Personer, som ills icke bekänna sig till vår religion, tillrälla sig befogenheten alt bestämma och skrifva stver kyrkans dogmer och rättigheter samt inklaga biskoparne, presterskapet och den kaolska befolkningen såsom upphofsmän till föröljelsen mot katolikerna, derför att de icke ställa rikets lagar öfver kyrkans heliga bud. Dessa de allmänna angelögenheterna ledande män borde dock betänka, att katolikerna mera in de andra undersåtorna gifva kejsaren hvad kejsaren tillhör och Gud hvad Gudi tillhör. Han slöt sitt anförande med att uppmana alla de sina till en gemensam kamp emot den orättvisa och grymhet, hvaraf kyrkan hemsökes. Detta tal, allocution, hölls på latin, och den officiösa Spenersche Zeitang har meddelat den del af originaltexten, som angick Tyskland, samt dertill fogat en amper artikel, hvari påfvens tal likställes med det franska sändebudet Benedottis uppträdande i Ems, som föranledde närmast, skenbarligen åtminstone, sista fransk-tyska kriget. Bladet säger, att tyska nationen lika litet skall nu tåla denna kränkning mot kejsaren, som det gjorde då, utan veta att vederbörligen bestraffa ett dylikt tillvägagående. Sannolikt är väl, att man i Berlin vill begagna påfvens sista uppträdande till att rikta ett nytt hugg mot hans anhängare i Tyskland och att man denna gång vill etälla fram kejsar Wilhelms egen person som så djupt kränkt för att göra sig desto mera försäkrad om, att icke några hemliga makter skola kunna beveka hans sinnelag. Det skall bli af ett visst intresse att se, i hvilken riktning detta bebådade nya krig skall komma att gå. Inom Tyskland, och isynnerhet inom Preussen, blossar allt fortfarande fejden mellan regeringen i Berlin och det katolska partiet. Nu senast har kultusministern Falk, hvilken går hand i hand med do nationalliberala, fallit igenom vid ett val till deputerade kammaren för en konservativ kandidat, ech hans motståndare se deri ett bevis på, att han har den allmänna meningen emot sig, likasom det är säkert, att han för sitt fall förnämligast hade att tacka just katolikernas intriger. Till denna fejd har nu kommit ett nytt kyrkligt eller religiöst bryderi för regeringen. Likasom de af regeringen med synnerlig omhugnad omfattade gammalkatolikerna påstå, att de, fastän de icke vilja erkänna påfvens ofelbarhet, fortfarande äro goda katoliker, ja, de enda sanna troende, så förklara protestantismens rationalister, hvilka ej erkänna Jesus. som Gud, att de äro sanna protestanter. Rationalismen har vida flere anhängare i det protestantiska Tyskland, än gammalkatolicismen i det katolska, och i sjelfva Berlin finnes det ej få prester, hvilka sluta sig till den nya kristendomen. Kunna dessa prester så lof af regeringen att fortsarande göra tjenst? Konsis toriet i Brandenburg har nyligen statuerat ett exempel genom att afsätta pastor Sydow, som förnekar, att Jesus kommit på ett öfvernaturligt sätt till verlden, och man anser det otvifvelaktigt, att den högre presterliga instans, inför hvilken saken förts, skall bekrälta afsättningen. Men rationalislerna åberopa för sig samma rättigheter som gammalkatolikerna. Alla de lagar, som regeringen utfärdat för att komma åt den katolska kyrkan, citeras af rationalisterna. Då regeringen låter katolska prester fortfarande utöfva sitt embete, fastän de blifvit afsatta och bannlysts af sina förmän, huru kan hon då låta em annan regel gälla för de rationalistiska presterna, hvilka de evangeliska konsistorierna utstöta ur kyrkan? Det är lätt begripligt, att den ortodoxa protestantismen börjat draga öronen åt sig för denna konseqvens, isynnerhet som den väl vet, att den har med talrika och väl utrustade motståndare att göra. Regeringen skall till sist nödgas visa, om hon verkligen är religiöst frisinnad och icke yppat i sitt understöljando af gammalkatolikerna gentemot påfven en liberalitet, som är mera af politisk än andlig art. Det råder en faslig uppståndelse inom den diplomatiska verlden, hvilken återigen betecknar andra kejsardömets siste utrikesmini ster hertig de Gramont som en olycksalig ru mormästare. Vi ha förut nämnt, att Thiers : .. 0C. -. . Ä — Le.Dtt