Göteborgsposten – 28 december 1872, sida 1

utt håfte poesi. — Iran teatrårne. — 1 PUIAItA AVE. orten i aston. — Treflliga julklappar! — Gautiers de senageri. — M. och N. — Bort med Slussen! — 4 till mekdot. — lig En liten alltför näpen julvinter! Regn str ch slask från morgon till afton och från afon till morgon; ingen klarblå himmel med h4 ätt upp i lutten stigande rökpelare, intet tref. M igt snöknarr under fötterna, ingen rimfrost Å å träden och ingen is på dammar och kanalig er... Tjocka och dimma som i sjellvaste ke London en Septemberdag ... och så har det e fven under denna Jul tilldragit sig, att de de; jocka framlefvat sina helgdagar i dimma och ok le dimmiga i tjocka. Stor sak i väderleken . på det hela emellertid och hvad som ullära. ke sit sig utomhus, inomhus har glädjen stått ir högt i tak, småherrskapets ögon ha gnistrat at knapp med vaxljusen i jalgranen och vi gamla ha kännt en hägring af våra oskyldiga Å barndomsminnen skimra framför oss; när kloc. R kornas högtidliga klang manade till inträde i i de strålande templen, har andaktens hvita dufva I höjt sig till Skaparens thron, bönfallande om 5 förlåtelse och försoning! Vi skola och vi kunna tro, att bönhörelsen icke uteblifvit, att åtminstone i julnattens heliga frid man borde kunna tänka sig skaldens tanke sålunda omskrifven: Då ser i himlens spegel sin bild den fallna jord Och finner sig ej mera så förkastad, Hon glömmer alla synder, all lögn och flärd och mord, Hvarmed hon är sen tusen år belastad. Då far en glädjens ilning igenom hennes merg, Då jubla alla dalar, då fröjdas alla berg, Då suckar det ej tungt uti skogen. Itöljd at den sorgligt kusliga väderleken eller måhända snarare itöljd af ken stigande civilisation voro de i gatumaskeraderna uppträdande i år föga anmärkningsvärda, både med anseende till qvantiteten och qvaliteten. Flertalet syntes tillhöra den osörsynta del at samhällets drägg, som gjorde bäst i att hela året om bära mask. Vi påminna oss en annan tid, det kan nu vara 20 å 25 år sedan. Då erbjödo Göteborgs gator, isynnerhet hamngatorna, snart sagdt skådespelet af en lustig karneval midtuppe i höga Norden, en karneval, der det hvarken saknades, dyrbara drägter eller ystra, likväl alltid inom anständighetens gränser kretsande upptåg. Den tiden var det nemligen modernt inom de bildade klassernas ungdom af båda könen att aflägga besök i bekanta familjer och derstädes aflemna understundom ganska dyrbara, alltid kärkomna skänker. Alla tamburdörrar stodo då på vid gafvel för hvarje maskerad person och de rikt upplysta salongerna fingo genom de brokiga maskeradgruppernas oftast sinnrika och planmessigt genomförda uppträdande en ytterligare festlig anstrykning. Det var den sydländska karnevalsrosen omplauterad i det svenska familjelifvets mark ... Deltagarne i de glada kutklädningarne behandlades fullkomligt som gäster, förfriskningar serverades, skämtsamma repliker utvexlades och ej sällan hände det sig, att man vid pianots toner tog sig en munter svängom. Men nöjet urartade så småningom: de ståtliga, sirliga kavaljererna i guldglänsande spanska sammetsdrägter och fjäderprydda baretter, de nätta bondgossarne och viga harlekinerna, de intagande markisinnorna å la Louis XV, de näpna blekingsflickorna och de munviga dalkullorna försvunno, år efter år undanträngda af spritängande sjögastar, hvilka i ett tag länsade punschbrickorna och stoppade grabbnäfvar af drufvor, fikon, russin och mandel i sina mera naturtrogna än för salongerna ämnade bussaronger, af bondflictor, hvilka doftade ladugård på långt håll och herdinnor, hvilka icke voro några ingånuer.. Salongerna blefvo vittnen. till allt utom fredliga uppträden .. polisen fick träda emellan ... tamburdörrarna tillriglades och så vardt det ett snöpligt slut på den fröjden! Den inom detta samhälle sldrig slumrande välgörenheten har till belgen haft ett rikt fält för sin välsignelserika verksamhet och många, rörande drag deraf ba kommit till vår kunskap utan att vi dock naturligtvis hvarken vilja eller kunna offentliggöra dem. Bland dem, som deremot både kunna och böra komma till en allmännare vetskap, äro de rika gåtvor, hvarmed hrr V. Muhlenboch och C. Nissen i likhet med föregående år ihägkommit de å fattigförsörjningen intagna, den förre med 12 korgar frukt af olika slag, den senare med 500 mjuka hvetebullar. Bland jullitteraturens väldiga, mångskiftande pyramider har ett litet, till det yttre temligen oansenligt bätte svårligen kunnat ådraga sig någon större uppmärksamhet. Det är en samling poemer, som bär titeln: Dröm och Verklighet, dikter af Emma E—k. Emellertid skulle vi nu, efter den litterära julyrselns slut, så gerna för dem vilja väcka intresse och deltagande, detta af flera skäl. Utsträckt på plågavs läger, lidande af en sjukdom, för hvilken varaktig bot ej torde finnas, har en godbjertad qvinna, som sedan ungdomen älskat att sätta sina tankar om ett och annat här i verlden på vers, kommit att fundera på huruvida hon icke genom att befordra dem till trycket, skulle kunna på samma gång efterlemna ett litet minne åt en talrik vänkrets samt derjemte bidraga till ett godt ändamål. När lifvets afton börjar skymma, ack, huru gerna blicka vi då ej tillbaka på det ideala i våra jordiska sträfvanden, huru serna älska vi då icke att ihågkomma de stun