—66————2—2—22————27—7 jelfständigt, men frukta äfven en för nära beröring med de andra tyska staterna, troende lemokratien möjligen kunna sålunda drifva in på Preussen och undergräfva det bestående. Tillfälle saknas oss att i dag närmare utveckla vår uppfattning af de preussiska förnållandena. Vi ha derför inskränkt oss till att blott antyda, hvad som synes närmast följa. Från Versailles föreligga ännu inga närmare underrättelser om debatten i nat onaltörsamlingen sistlidne Lördag. Af ett telegram till Köln. Zeit. finna vi dock, att Gambetta uttryckt sig i allmänbet med anmärkningsvärd hossamhet. Hans tal var långt och i flera hänseenden till formen godt. Han fordrade nationalförsamlingens upplösning, emedan detta är landets vilja. En million underskrifter hade redan bekrästat denna önskan, deras antal ökades fortfarande. Den konservativa landsbygden har besvarat det motstånd, som upprest sig inom nationalförsamlingen mot Thiers republikanska budskap, med petitionerna om upplösning. Etter Gambetta talade hertig dudiffretPasquier, bestridande att petitionerna framgått af landets egen drift, och angrep skarpt de radikala, hvilka ej äro republikaner, utan fiender till all ordving. Han förebrådde Gambetta att hafva förkunnat läran om sifferflertalet, med hvilken friheten icke är förenlig. Han besvor alla konservativa att låta ett vapenstillestånd inträda i partikampen och att fortsätta med Bordeauxfördraget, i det man besästar gakernas närvarande ställning genom erganiska lagar och pröfvandet af de framlagda lagförslagen samt enas på området för landets stora konservativa intressen och den parlamentarisga friheten. På aftonen uppträdde Raoul Duval och talade emot Gambetta och Blanc, hvilkas teori om det alltid aktiva suveräna folket är en förnekelse af all parlamentarisk representation Han beskyllade de radikala för att stå i törbund med Kommunen. — Leroyer försvarade den moderata vensterns politik och påstod, att nationalförsamlingen är i brist på en majoritet maktlös. Han beskyllade högern för att vilja bemaktiga sig regeringen, i afsigt att störta republiken. — Ju-titieministern Dufaure vederlade teorien om upplösningen. Han törklarade, att nationalförsamlingen ersam kan be stämma om denna. Församlingen är i detta fall vida mera kompetent än petitionärerna om rörelse råder i landet, så är det väl i någon mån deras skuld, som förorda upplösningen. Vi befunno oss temligen i lugn, tills en viss stor rundresa företogs i Savoyen och Dauphing, Dufaure kritiserade Gambettas talförbet. Han hoppades att genom tretiomannaut skottet komma (till en antaglig lösulug Och erinrade om, att presidenten ech församlingen måste afträda tillsamman. Upplösningen är ej någoc läkemedel, den skall endast föranleden ännu större rörelse. Landet vill ha lugn och skyddande lagar; upplösningen är likbe tydande med oro. Han slutade med en för klaring, att ministrarne skulle rösta för dev enkla dagordningen.