Göteborgsposten – 19 december 1872, sida 1

—— — Fran Utlandet. I Preussen rycker med hvarje dag den stund närmare, då den häftiga kampen om Preussens mediatieering, uppgående i det öf riga Tyskland eller om Preussen skall bibebålla on ställning som egen monarki och suga till sig de öfriga tyska staterna, kommer att stå. Dermed ha bändelseroa drifvits in i det skede, vi så ofta påpekat som en oundviklig följd af det redan timade, och dermed ha äfven förhållandena i Preussen erhållit en särdeles intressant karakter. De skola nu förete en mängd dramatiska episoder med skarpa förvecklingar, hvilka måste följas med lifligt deltagande af hela den bildade verlden. Inledningen till den stora akten utgöres af rikskansleren furst Bismarcks återkomet till Berlin ifrån sitt otium på Varzin, der han med få och korta mellanskof tillbragt tiden från d. 19 Maj. Han har genast skyndat att tillkännagifva, det han vill lemna sin befattning som preussisk ministerpresident föt att blott bebåila rikskanslersbefattningeu och portföljon som preussisk utrikesminister. Denni onskan bar kejsar Wilhelm skyndat att villfara och uppdragit åt krigsministern Roon, såsom den aldete, att tillsvidare vara ministerpresident. Men Roon har som bekant äfven begärt sitt assked och uppehåller ig, tills det beviljas, på eitt säteri 1 Sachsen. Han algick i anledning af den nya Pairsschub och äfven derför att en samverkan med Bismarck blef honom omöjlig. Den ögonblickliga ställningen är således endast ytterst provisorisk, och den gamle kejsar Wilhelm skall befinna sig i det ledsamma trångmålet att nödgaa taga ut ett steg åt höger eller venster, hvilket skall bli afgörande för Preussens framtida ställning. Om man får tro de nationalliberala tidningarne i Berlin, har Bismarck valt Preus sens mediatisering eller uppgående i det ötriga Tyskland. Hans sytte säges neml. af Nat. Zeit. vara att helt och hället afskaffa den preussiska ministeren, genom att reducera den ull att bestå af en enda minister, hvars portfölj (utrikesporttöljen) öfverlemnas åt honom och går i art til kommande rik-kanslerer. För ögonblicket låter väl icke detta sig till fullo göra; men bladet förordar som en lämplig ötvergäng, att hela den närvarande ministeren afgär och att Bismarck derefter bildar ett nytt kabinett, hvilket gör det möjligt tor honom att vara rikskansler och ministerpresident på en gång. Denna tanke bar, som bekant, ej ens kunnat realisoras, ty den hade faktiskt inneburit Preussens mediatisering och skulle ha tramkallat den starkaste opposition. Neue Pr. Zelt., hvilket torr af B.smarck så omhuldade organ nu behandlas af hang drabanter inom pressen som ew emutasblad, iutager ock en hållning, som bebåuar våldsam strid. Tillsvidare har kejsar Wilhelm föredragit att låta Bismarck lemna mmisterpresidentskapet; men en min s ör Roon skall icke kunna hälla sig, om den har Bismarck och dep. kammaren emot sig, utan måste törr eller senare afgå, och då ar det möjligt att B.smarck spelar ut sina trumf, såtrawt icke en sådan svängniog inträdt i förhällandena, att det preussiska partiet blifvit örwerlsgset det tyska, något som ingalunda hör till osannolikheterna. Sjelfva det nationalliberala partiets hufvudorgan, Nat. Zeit., som annars svärmar så ifrigt för Tysklands enande, kan icke förlika sig med Preussens uppgående i Tyskland, utan ; säger: Det skulle i sanving vara en därskap i att hysa eller uttala tanken på Preussens — diatisering. Prieussen och dess statsorgavisa ion utgöra tvärtom rikets själ, och vare sig att man betraktar rikstörfattningens bO skaffonhet eller de faktiska törhållandena i Tyskland, ställa sakerna sig så, att detta måste ännu länge förblifva förhållandet. Likasom den tyske kejsaren hemtar sin makt derfrån, : att han är konung af Preussen, likasom kejsardömet på sin tid uppdrogs åt honom af de öfriga tyska furstarnes talmän blott som on titel och icke som uttryck för en sjelfständig rättsefer, så måste äfven rikets ledning vara oåtskiljelig från den preussiska statens ledning och organism. Äfven denna sida vill således Preussens bibehållande och tänker sig Tysklands enhet såsom uppgåendet i Preuasen. De konservativa dela som bekant till fullo den äsigten, att Preussen skall vara j