Göteborgsposten – 14 december 1872, sida 1

Lördagen den 14 Decemb kan göra sina inköp af julgåfvor och vid glasens klang lyssna till musikens lifvande toner m. m. Fatta kristallen, Eldige yngling! En dylik bazar öppnas i afton i Bloms stora sal. Hr TLund-Leiberj, om hvars goda smak i anorduningsoch dekoreringsväg vår allmänhet vid mångfaldiga tillfällen kunnat öfvertyga sig, lärer ha öfvertagit lokalens försåttande i ew vida mera prydligt och tilltalande skick än det hvardagliga, dir. Becker dirigerar musiken, hr Nissen utbreder sina håfvor af förföriska konfektyrer, aptitliga bakelser och sinnrika atrapper, förfriskningar af alla slag serveras vid småbord och i diverse butiker tillhandahållas artiklar passande till julgåfvors. Kort sagdt, det är nägot splitternytt, som här erbjudes allmänheten. Erfarenheten skall visa om, som vi hoppas, det nya äfven är godt. Julstöket, för att icke tala om de under kungsorgsaskan likväl temligen klart glimrande societetsförlustelserna, gjorde väl sitt till att Mindre Teaterns salong i Thorsdags var mer än skäligt klent besatt. Och ändå var det nya, som då framträdde, verkligt godt: den under dir. C. 6. Sandbergs ledning iaöföfvade skarpskytte-orkestern gjorde sin sak förvånande väl och bleckinstrumentalisterna häfdade förtjenstfullt sitt gamla anseende, företrädesvis vid utförandet at Conr. Nordgvists gripande sorgmasch vid Carl XV:s likbegångelse. En ny konsert är anordnad till i morgon. Vi kunna försäkra, att den, som då vill infinna sig, ej skall anse sin afton förspilld. I Maria Tudor, sem redan tvenne gänger gått öfver Nya Teaterns scen och som i morgon gifves för tredje gången har fru Charlotte Raa en roll, hvilken förträffiigt ötverensstämmer med denna högt begåfvade skådespelerskas dramatiska skaplynne. Lidelsen i alla dess skiftningar: den förolämpade drottningen, lika väl som den besinningslöst hängifna, älskande qvinnan, den rasande, hycklande, hämnez lystna tigrinnan och den alla verldens fördes mar, ett helt folks raseri under sina fötter trampande, vid njutningarnes minnen envist fasthängande älskarinnan, hela denna med starka färger tecknade karakter, ätergifves af henne med ett mästerskap, hvilket kommer åskådaren att glömma det onaturliga i intrigbyggnaden oeh det ohistoriska i den karakter, som den snillrike författaren satt till skylt för sitt bistoriska skådespel. Visserligen förnimmer man vid flera tillfällen utbrott af den blodtörst, som i historien förskaffat Maria Tudor vedernamnet the bloody Mary, men alla deasa utbrott äro grundade på hennes vansinniga kärlek till ätventyraren Fabiano Fabiani; af den för katolicismen fanatiskt svärmande regentinnan ser man deremot intet. Styckets första afdelning med dess uttänjda exposG är till den grad långsläpig och tröttande, att de båda följande afdelningarnes skakande effektscener väl behöfvas för att väcka och underhålla åskådarens intresse. Hr Ahlström är som den samvetslöse gunstlingen Fabiani förträfftig, hans apparition är sådan, att drottningens brinnande passion för honom synes lätt förklarlig och hans stumma spel i slutet af andra afdelningen, då ban af henne demaskeras, hånas och slutligen öfvorantvardas ät bödeln, är måbända den mest genomtänkta och bäst utförda prestation, som han hittills åstadkommit. Fru Boström fyller, särdeles i sista tablån, väl sin plats som den för öfrigt af förf. temligen dunkelt tecknade Jane, och hr Wagner ger åt Gilberts ej mycket bättre behandlade karakter bebörig relief. Man har anmärkt en anakronism i fråga om styckets sceniska uppsättning. S:t Paulskyrkan hvilken, som dekoration förekommer både i styckets första och sista afdelning började byggas år 1675 och fullbordades år 1710, under det att Maria Tudors regeringsperiod infaller redan mellan åren 1553 och 1558. Oss synes det dock, som om en dylik anakronism, då den, som här är fallet, bidrager till den sceniska effekten, väl kan anses ursäktlig om än icke för den stränge kritikern berättigad. Som ett ytterligare bevis på att konstsinnet inom vårt samhälle fortfarande är vaket, anteckna vi med nöje att den i föregående krönikan omnämnda, stämningsfulla genremålningen af Fredr. Wohlfarth: Sof i ro, redan funnit köpare, i det densamma nyligen inköpts af — törlåt, vi äro bundna af tysthetslöfte! Taflan är nemligen ämnad att bli en julklapp från en uppmärksam äkta man till — kors, hans båitre jag, naturligtvis! En drinkare låg på sitt yttersta och plågades jemmerligen. Kom så till honom hans själasörjare och sökte trösta honom. Lugna dig, min son, om du endast af hjertat ångrar dig, skall du snart sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob... — -Hå, hå, pustade den ångerfulle, bara det då inte blir supa åf igen ! Göteborg den 14 December 1872.