Göteborgsposten – 14 december 1872, sida 1

Article Image
Ändtligen! Ändtligen! Klara, nordiskt friska dagar, romantiskt månbelysta nätter, då Luna drager slöjan trån sitt fagra anlete och speglar eig i våra hamnkanalers dunkolgrå våg med alldeles samma koketteri som i lagunens djupblå vatten. Vårt tålamod var satt på spetsen, vi voro hardt nära att inbilla oss dömda till samma dystra lefnadslott som invånarne i en af vårt broderland Norges förnämsta städer, Bergen, der, efter hvad Erik Bögh och Paul Pry berättat oss, regnskärmen anses vara lika lämplig som faddergåfva och förlofningspresent, der man döpes, viges och begrafves under evigt samma paraply. Numera torde det kunna anses icke som ett stilla hån, utan som ett sublimt allvar af den som annonserar om Skridskor, en passande julgåfva; deremot hysa vi en viss tveksamhet om de i en bekant firmas prospekt För Julensärekildt rekommenderade hästskorna ej anarare borde paraderat under rubriken För Hjulen. Julen är barnens högtid, säger man, och det är sannt, men lika sannt är det också, att det finnes mången ibland oss, som då det lider till den tiden så gerna återvänder till sina barndomsminnen, i dem lefver upp igen och så midt under verldslifvets äflan och sträfvan, måbända under kalkyler ötver ett nytt aktiebolag med hittills okända premier eller funderingar på ett godt parti, ännu en gång återfinner det, hvilket man kanske varit nära att slarfva bort, sitt bästa, sin egen barndoms, oförfalskade jag. i Ett bland minnena... Ettor en lång, lång natt gryr ändtligen Luciamorgonen. Hvad är det för tisseltassel derute i förstugan .. oh, du vet det nog, du, som ligger der i din lilla säng, med täcket draget ötver hufvudet på det att icke hela din barnsliga segerglädje skall röja sig i groparne på den rosiga kinden ... Du gnisslar dörrlåset... sofrummets dunkel upplyses af strålarne från Lucias glimrande krona... se huru ögonen lysa aftröjd, se der en förhoppning som icke gäckats, en illusion, som icke krossats ... oförgätligt lyckliga tid, då litet kaffe och en dövelkatt (eller ott par!) är allt hvad vi begära af lifvet! Julen är barnens högtid, men det finnes äfven stora barn, för hvilka de vanliga leksaksbutikerna numera förlorat allt värde, derföre att de nu fått helt andra leksaker, leksaker af kött och blod... För dem ega Ahl bergs, Möllers, Gillblads, Aufforts och andras glänsande talagor den största lockelsen — a, det vill säga, de skulle ega den, om bara icke den envisa kurgssorgen vore ... O, Aftonblad, du, svenska tidningspressens bjesse, som i går 8 dagar sedan fyllde ditt fyrtiandra år, vi frukta nästan att damerna, frossande i sin svart-sjuka, icke vilja lystra till dina behjertansvärda ord i Onsdags; men, för bättre minnes skull, upprepa vi dem här, dock, vi betona det uttryckligen, utan hopp om att, pr procura tua, kunna så gehör. Du sade: Vi ha från många olika håll hört omtalas, att man är betänkt på att i morgon (d. 12 d:s), då en större förenkling i hofsorgen kommer att inträda, i allmänhet aflägga sorgdrägterna. Detta torde också befinnas vara alldeles riktigt, helst julen snart står för dörren, handeln i butikerna af julgåfvor börjar bli allt mera liflig, och vid julens inträde oskyldiga julnöjen tillställas inom familjkretsarna. Alla de som ej på något sätt hafva att göra med hofvet kunna derför gerna, utan att väcka ringaste anstöt, aflägga sorgdrägterna. De yttre tecknen till sorg öfver konung Carls död hatva allmänt och länge varit synliga, och hvar och en vet, att en långvarig och för handel och vandel menlig kungssorg i det yttre var fullkomligt stridande mot den framlidne monarkens anda, vilja och uppfattning. Han skall länge fortlefva i kär åminnelse, äfven om de yttre sorgetecknen icke längre bäras. Nej, hov, om hvilken det är sagdt, att verlden vill, bvad qvinnan vill föredrager att gå omkring på jorden som en Nattens drottning, inhöljd i svart, eller framsväfvande likt en ljusens engel i sid hvita tarlatansskyar. Förgäfves frestar henne Nordens qvickaste manusakturist med de modernaste sidentyger i rose, clair, abricos, reseda m. fl. nya färger, förgäfves breder han ut nyaste greaadinoch andra balklädningar, eleganta balskärp, garnityrer, solfjädrar m. m., nej, för allt i verlden, bort det, bort med verldens såtärglighet, inga påfågelsfjädrar mera, låtom oss sörja, sörja, sörja, ända tills — andra Luppsättningen är utsliten... — Vi stackars äkta män, fästmän, bröder eller eljest uppmärksamme manspersoner skulle vara alldeles otröstliga vid valet af föremål — för julklapparne, om icke lyckligtvis silfvergarnityrer passade så utmärkt väl till Nattens-drottningskostymer, omj icke diamantens guistrande toge sig så förföriskt ut på svart botten ... När God Fader gick omkring vid verldens begynnelse och sådde sina stjernor på himlahvalfvet, så gick hin häle i bergens djup och sådde kring sig diamanter, säger den skurken Aron i Jolins Verldens dom och visst är att det ligger någonting hardt när diaboliskt frestande i de praktfulla smycken som t. ex. blixtra emot oss i de till det yttre så anspråkslösa åtuierna i Z. Larsson C:is välförsedda atelier, der hugade spekulanterbland annat äfven kunna förse sig med toilette-pjeser af fin slipad kristall med silfver, passande till lysningsoch brölleps-presenter. Detta för den, som har råd. Andra, mindre lyckliga dödliga, skylla nog med berådt mod och vett och vilja på kungssorgen och hitta på den billiga utvägen: diamanter i stenkol. I utlandets större städer liksom i vår lada 55 UQA. eT4 12

14 december 1872, sida 1

Thumbnail