Göteborgsposten – 13 december 1872, sida 1

petitionen af en ny komedi på Coliseum Teatern, till stor bestörtning för direktionen, och syntes sedermera aldrig vidare till Hon antages ha dött utomlands några år senare. Jag frågade hvad som blef af Mostyn eller hvad Mostyn sade om rymningen, men han tycks ej ha uttryckt någon opinion alls ingen menniska tycks ha vetat hvad Mostyn var för en. Är det inte underligt? Det skulle dock kunna hända att damen var enka då hon gjorde sin debut. Augusta hode tagit porträttet ur sin kusins händer och satt tyst och såg på det under en stund, sedan han sagt henne allt hvad han kunde säga rörande originalet till porträttet. Weston gick ut på balkongen och såg på växterna, men släppte ej derföre sin kusin ur sigte. Hon tycktes efter en stund vakna upp ur ett djupt drömmeri, reste sig upp från stolen och kastade taflan på ett sidobord med fullkomligt lugn min samt gick derefter ut till Weston på balkongen. — Tack för porträttet, sade hon, jag betviflar ej att det är högst utmärkt. Tyst! är det ej Harcross steg jag hör nerifrån? Weston blickade ner öfver balustraden. — Jo, jag ser mr Harcross komma der nere. Hvilket säkert öra ni har och hvad jag afundas Hareross förmågan att ingifva er en sådan vaksamhet! — Gör ni det? sade Augusta kallt. Jag förmodar att då ni blir gift, skall er hustru känna igen era steg, så vida hon ej har den olyckan att vara döf.