Göteborgsposten – 7 december 1872, sida 1

Ta Gt RUUNSUDARCOT VIJA 1 111— nämna och till det bästa rekommendera en ytterst fint uttörd medalj öfver framlidne kung Carl XV. Medaljen är beställd af myntoch medaljhardl. hr H. Selling härstädes och är utförd af den skicklige belgiske medaljgravö ren R. Michauz, elev af den verldsbekante Leopold Wiener. Medaljens framsida prydes af kong Carls lagerkrönta, sardeles porträttlika bild samt å frånsidan havs tödelse-, tronbestigningsoch dödsdag mellan en stjerna och tvenne lagerqvistar. Medaljen, hvilken, som sagdt, är ett litet mästerstycke, fiones till salu i otvannämnde konsthandel och kostar, utförd i bronz, endast 75 öre. Musiken är också en konst, hvilken, tack vare Göteborgs Musikfören ng, numera här ickeEsaknar fullt värdiga utötvare. Dessvärre tyckes den större allmänheten slå dötörat till för musikens magiska toner och de fin-fina konserter, som föreningen redan anordnat ha gifvits för allde!es för klena hus, med tästadt afseende på det verkligt goda, som erbjudits. Den fjerde konserten, som gafs i Unsdags, kan i detta afseende tjena som ett mönster. Vi ha förut, på annat ställe, närmare redogjort för densamma, för tillfället anteckna vi endast att den lika intsgande som talangtulla, norska sångerskan, Ol-fine Moe, i ordets egentligaste bemärkelse kom, sjöng och negrade. Jahnkeska qvartetten ger i morgon atton konsert å Mindra Teatern. Denna af den skicklige sånginstruktören, d:r Aug. Jahnke, tör kort tid sedan bildade dubbelqvartett utgöres, enligt uppgift, af följande sångare: hrr Wennström, Ericsson (l:a tenorer), Brohman, Lagerholtz (2:a tenorer), Höökenberg, Ericson (1:a basar) samt Kindlund och Chare (2:a basar). Qvartetten har vid sitt uppträdande i landsorten hittills gjort stor lycka. Qvartetten utmärker sig tör friska, klangfulla röster samt liksom de af hr Jabnke förut inöfvade, genom en ypperlig sammansjungning och nyansering, säger en kollega och amplare loford kan man ej gerna få. Allmänheten får nu sjelf bedöma, om de äro förtjen:a eller icke. Det skadar inte gick i Fredags åter öfver vår scen. Rollbesättningen var den gamla, med undantag uf att hr Falck efterträdt hr Roos i Pihlns roll. Hr F., som synbarligen nedlagt studium på rollen, förtjenar beröm derföra att han afhöll sig från all imitarion och hans utförande: var i många afseenden godt, men hans yttre synes oss, upprik tigt taladt, nästan för Åvälmående för den ubuungrade toUSRIrifveron, pv Fäbebolfpor tioner på källaren S. H. T. och för resten snyltar sig in, hvar han kan. Vår kollega på platsen har uttryckt den åsigten, att hr Strind berg varit mera lämplig för rollen; utan att vilja bestrida detta, anse vi oas böra fråga, hvarföro ej rollen tilldelats hr Eichtenberg, som förut, vid de tre Strömmarnes sällskap, med stor framgång utfört densamma? Stycket återsågs för öfrigt med samma nöje som förut, allmänheten hade, som förut, sin lust af den roliga dialogen och de båda eystrarnes täcka uppenbarelse; det förefaller oss dock som Ellens framställarmna fordom vid vissa tillfällen inlade något mera qvinlig sentiment i sitt för öfrigt genomtänkta och vårdade spel. De båda gubbarne spelas fortfarande con amore af hrr Åhman och Peusetts och som den giftassjuka ungmon Lovisa är m:ll Rylander i sitt rätta element. En af det uppväxande slägtet helt säkert lifligt efterlängtad konstujutning vidtager trån och med idag — Gautiers menageri å Hasselbladska ängen. Vi ha arnu ingen aning om, hvilka rariteter, som gömmas ivom väggarne af det särskildt för ändamålet uppförda djurpalatset å nämnde äng, hvilket under den föregående veckan varit formligen belägradt af spejande skolgossar, hvilka dock haft rakt ingentiog för sitt besvär, de ha intet sett af det enkla skälet, att der ingenting varit att se, ty menageriet anlände först hit igår. En ärad insändare har ullsanat oss föl jande skrifvelse, hvari med rätta skarpt klandras ett oskick, som beklagligen synes ha öfvergått till gamla vanan hos personer, af hvilka man med rätta bör kunna fordra ej endast den yttre polityren: städade maner och snygga gängkläner, utan äfven det inre men niskovärde, som ligger i — aktning för eganderätten. Skrifvelsen har fö.jande lydelse: Herr Krönikör! Då flertalet af stadens innevånare icke lär taga del af de annonser som införas i stadens Tidningar, men jag deremot vet att Eder krönika omfattas med mera intresse), så beder jag att deri få rum för följande eller åtminstone eu del deraf, såsom Ni sjelf för godt kan finna. Det ihållande regnvädret med ty åtföljande stormar har synbarligen medfört ett starkt utveckladt begär etter paraplyer, enär man ofta erfar att dessa regntak, ehuru försedda med namn, så godt som spårlöst försvinna. Det synes bland vissa personer tillhöra gammal vana att Åta i högen?. Att byte understundom sker, är ursäktligt, om det rättas, men att formligen lägga sig till, ej byta paraplyer, måste helt enkelt anses otillständigt, och sådana gäster borde åtminstone icke söka inträde till lokaler, hvarest man kan ha anspråk på att befinna sig bland hederligt folk. I öfrigt refererande ti!l införda annonser efter 3:ne på sista tiden förlorade paraplyer, hoppas jag att sedan de resp. låntagarne tagit del af derötver lemnade beskrifningar, de måtte erfara och, fast sent, rätta misstagen och icke Ålåtsa som det regnar, ty det har insändaren beklagligen nog länge förnummit. Ni gör mången en tjenst genom att anföra, hvad här ofvan är antydt, enär man väl torde kunna antaga att vederbörande paraply-annekterare derigenom skola låta sig varna och för framtiden låta bli andras mer eller mindre dyrbara umbrellor-. Med sann högaktning Vi kunna tyvärr icke hysa samma glada