Göteborgsposten – 7 december 1872, sida 1

ve FF Ar se D D — p—CLfngW —c2Lssq6— —— —— Derger-duscudr ov. LICV SHUAJAVI By MUMIEN lig, jublar den unga fl ckan och gör i glädjen en piruett midt på goltvet, så att gamla faster Karin tappar en maska på stickstrumpan och kastar en förebrående blick öfver sina glasögon, beråknad att alldeles förinta yrhättan derboria, som dock lyckligtvis ingenting märker, utan i all tystbet fortsätter sin lilla monolog: det snöar... Ack, då tå vi kanske elädfore och då... Axel bar lofvat att köra för mig på första slädpartiet och ... Vi fortsätta icke, ty, bur är det skalden säger: Grumla icke flickans själ! j säger han, och ett ungt bjertas ljufva älskogsbikt passar icke att offentliggöras för ett nyfiket — förlåt, vetgirigt, krönikeauditorium. Alltså... gläd dig varma själ tyst, ostördt och brinnande, glåd dig — men, med förlof, nog ser det fasligt klent ut med slädföret! Slädföre och slädpartier! Ja, de voro förr i verlden oskiljaktiga från begreppet om en Fp nordisk vinter. Det var den tiden, ja, i : ; I ; — — rr — AH SF 2 — —— 2 — då ordentliga vintrar stodo på väderleksreper toiren, men nu... Erinrar ni er icke, ifall ni är göteborgsbo, ännu de glada slädparti erna från er gröna ungdom, då det under bjellerklang och silfverskratt bar af ut till Lerje, : den tidens fashionablaste utvärdshus. Jo visst : kommer ni ihåg alltsammans, de glödgade bålerne efter Bores frostnypningar der ute, den ranimerade balen deruppe i den gamla dans; salongen med den halimurkna musikläktaren i och golfvet som bokstafligen gungade under foten, dansen, den glada, yrande, oförgätliga ungdomsdansen, efter Landströms piano och Molmöns fiol. Eller om er vagga stod under det hägnande skyddet af Mälarens mångbeejungna I drottning, kommer ni håg det unga, tappra i Stockholm, som kuskade af ut till Snickareskrogen, der glädjen stod högt i tak, fast det var lågt, der man dansade till dagen blef ljus och svetten perlade utefter näsor och kinder 3 sedan, så het och varm man var, i öppna slädorna bjellrade tillbaka till hufvudstaden, drömmande om den gudomliga sista valsen eller gnolande på Schnötzivgers eller W ellers sista favoritmelodi. Oh! Det var ett lif, som dock kastade mer än en af de tappra direkte i dödens armar. Vintrarne nu för tiden gå upp i vatten, bu, så gråtmildt! Men låtom oss ej längre tala om den snön, som föll i går, vi ha, min sann, många och helt andra saker att i dag språka om ... Först ocn främst om lyckan afr adt ej vara bosatt i Delsbo, der man mot sina ovänner drifver ett min-spel, som är, lindrigast sagdt, otäckt, fast man hade eå väl täckt öfver dynamitpatronerna. Det var en ruskig historia, E der, hundrafemtio personer på vippen Ä att splittras i små smulor, domhafvande, fiskal, nämndemän och hela tutten. Staaf hette domhafvanden, det kunde lätt ha blifvit en vandringsstaf mellan himmel och jord, hvartill man aldrig skådat maken. Och stadsfullmäktige i Marstrand, de äro också utsatta för sprängningstörsök, oaktadt man icke precis vill spränga dem i luften. Men bort vill man ha dem, det märkes tydligen. Det märkes också tydligen, att det stundar till Jul. Expositionsvandringarne ha börjat och det råder redan en för hrr säljare glädjande trängsel i butikerna. Bland julgåfvor, som i år torde komma att spela en vigtig roll, anmärka vi de präktiga fotografierna i Gumpertska och Bonnierska boklådorna, verkliga mästerstycken, samt de nästan ännu praktfullare oljetrycken i hr Richters d:o. Hr G. P:son Kinbergs utställning af terracotta-arbeten från den k. fabriken i Köpenbamn är äfven väl värd ett besök. Här förekomma nemligen verkliga små mästerstycken utförda i det bräckliga materielet, som härigenom fått ett värde, hvarom den fula leran icke drömde, der hon blygsamt slumrade i mullen: afbildningar efter Thorvaldsen och andra mästare, vaser o. dyl, med verklig konst ornerade och målade at framstående danska artister, blommor och guirlander, så friska och naturliga, att man frestas tro dem vara lefvande, och mera sådant. Mången målning på väf, med anspråk prunkande i forgyld ram i en likaledes förgyld salong, eger mindre konstvärde än dessa, vid hasugt påseende temligen oansenliga Nipsgjenstande, Apropos målningar så har Musei tafvelgalleri nyligen blifvit tillökt med åtskilliga goda taflor, bland hvilka vi anteckna följande: Utsigt vid Girgenti, en saftig bit af Palm, hvars glödande, men ändå sanna kolorit är väl bekant för hvarje konstvän; -Vid mammas toilette, en liten täck, oskuldsfull genre af den alltför tidigt bortryckta talangfulla Johanna Möller, f. Holmlund; Sof i ro, ett fint tänkt och fint utfördt stämningsstycke af vår talangfulle, unge målare Fredr. Wohlfarth: en ung man, iklädd den pittoreska kostymen från Ludvig XV:s period, knäpper sin Juta utanför den tillbeddas tönster. Hans blick är riktad uppåt, mot hans himmel för ögonblicket, hennes sogemak. derföre eger han intet öga för den sommarljumma, älskogsandande natten omkring honom, sow hvälfver sin mörkblå, stjernbestänkta himmel öfver hans hufvud. I denna tafla, liksom i nästan allt hvad Wohlfahrt målar, röjer sig en smak i anordning och utförande, som påminner om den franska skolans bästa mönster. Någon tids studier i Paris skulle utan tvifvel utöfva ett ofantligt inflytande på Hganna baAanetrnäve tran lin mn