Göteborgsposten – 6 december 1872, sida 2

i hans egenskap af godsherre vore ett slags skyldighet att taga sig en hustru. Vid frukosten påföljande dag talade ej Francis om annat än middagen hos ökversten, den egendomliga byggnadsstilen och inredniugen uf hans hus, markattorna och hundarne samt slutligen om miss Davenant. — Är hon vacker? frågade Sidyl nyfiket, — Jag tycker att hon är märkvärdigt vacker. Jag kan ej säga om hennes profil är klassisk — jag tror nästan att hennes näse har en up, åtsträfvande tendens, såvida ej detta kommer sig af det sätt hvarpå hon häller huf udet — högt upplyftadt som om hon vore en prior sessa af kugligt blod. Kort och godt, Sibyl, jag kan verkliven ej bestämdt säga om hon har en regelbunden skönhet; men om du tager i betraktande hennes ögon, som äro strålande och hennes ansigtsuttryck och honnes liflighet och någenting je ne sais guoi hos henne, måste du ovilkorligen medgifva att hon är en högst intagande flicka. — Berars väl, Francis, en så oredig beskrifning! Strålande ögon och cu uppåtsträfvande näsa och hufvudet inbilskt mot höjden. — Nej, Sidyl, jag sade ej inbilskt. Hos henne finnes ingen inbilskhet. — Var hon smakfullt klädd? — Jag vågar verkligen ej uttrycka min mening om en så vigtig fråga som den. Hon hade en hvit klädning och en grön parasoll och såg nätt ut. — En hvit klädning och en grön parasoll! hvilken