Göteborgsposten – 6 december 1872, sida 1

Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Paris den 30 November 1872. Jag vet icke om den ailmänna uppmärksamheten hemma i Sverige varit lifligt spänd på den sista veckans företeelser inom nationälförsamlingen i Vervailles. Här i Paris har detta i det allra längsta icke varit förhållandet, och det var törst på de aldra sista dagarne, som den stora mängden på ett mera allvarsamt sätt tycktes intressera sig för on fråga, af hvars utgång ooh resultater både allmänt och enskildt väl och ve kan bli beroende. Men ända till den dag, då den stora voteringen skuile ske, skötte hvar och en sin syssla, läste sin tidning med en eller annan reflexion, svor antingen öfver Thiers eller öfver högern — allt med ett slags angår-miginte, som om sakerna passerade i Kina istället för i Versailles. For den som såg Paris under kejsardömets sista år, då det allmänna välståndet, det yttre lugnet, den materiela lyckan endast öfvertraffades at den oro i sinnena och den ständiga agitation, som, medelbart åtminstone, ledde till det närvarande tillståndet — för den är det alldeles obegripligt alt se, med nvilken förseffrad tramkilitet parisarne betraktat sakerna under ett så ödesdigert stadium som det närvarande. , När man läser tidningarne, skulle man tro hela befolkningen stå i eld och lågor, men ser man den istäilet på nära håll, flaner man ipgonting annat än ett lugn, så platt, att det endast kan iörklaras genom den djupaste politiska apathi. Har man deromot velat se hf och jäsning, är det till det annars så tysta och stela Versailles, som man måste gå, Redan vid S:t Lezare-bangärden börja de politiska diskussionerna för att under ett oupphörligt erescendo slutligen kulminera i det infernaliska charivari, som en session i nationalförsamlingen erbjuder, åtminstone för den som icke egentli gen varit van att se andra representativa forsamlingar än vår beskedliga svenska rikedag. Svårigheterna att få biljett till vägon af tribunerna har för den, som icke hatt några särskilda relatio: er att åberopa, varit hardt när oöfverstigliga, och äfven med den svårtförvärtvade, dyrbara biljetten i hand har, tillträdet till den efterlängtade platsen alldeles icke varit gilvet, emedan sekretariatet, förmodligen för att icke göra efterhängsoa ansökande alltför ledsna (eller ock för att bli af med dem) haft den vänligheten att utdela ungefär dubbla antalet biljetter mot tillgängliga platser. Också har man haft anblicken af fem å sexhundra personer, som dagligen under fem timmars tid troget posterat utanför slottet i hällregnet för att ingenting se och ingenting höra, Jag har ett par gånger under veckans lopp haft den af många afondade lyckan att komma in, och begge gångerna på en tomligen god plats. Jag har sålunda haft tillfälle att se både madame Thiers och den oundvikliga m:lle Dosne i deras avantscen, en på hvardera sidan flankerande den vackra prinsessan Trubetskoi, som på trämsta bänken utbreder sina pompösa toiletter; och den diplomatiska logen, der hela Europas diplomati tyckes ba stämt möte för att följa utvecklingen af intrigskådespelet; och de f. d. deputeradenas loge, der en mängd nyfikna ansigten framsticka för att se om ingenting är förändradt i landet sedan de icke längre ha den äran att representera detsamma; och fruntimmerslogerna, der intresset icke är det minst lisliga; och generalernas loge (der man nu i förbigående sagdt under två vigtiga diskussioner saknat marskalk Mac Mahon, som eljest sällan försummar ens de obetydligaste seancer); och journalisternas loge, med ett öfverflod på unga och gamla, intelligenta eller medelmåttiga ansigten, alla med det synbaraste uttryck af ansträngning att åstadkomma någonting rätt pikant i sina referat; slutligen sjeltva hufvudpersonerna i skådespelet, republikens president och församlingens president och mmistrarne och yttersta högern och moderata högern och högra centern och venstra centern och den moderata venstern och bara venstern och yttersta venstern, och slutligen de beualIransvärdaste af alla, församlingens stenografer. Huru dessa arma menniskor bära sig åt för att under det gränslösa tumult som nästan varje session företer, kunna åstadkomma ett ullständigt och troget verbalprotokoll, står ej