Göteborgsposten – 5 december 1872, sida 1

slöseri kanske och nästan, stundom ock kanske nästan, för att icke göra sina vörd samma påståenden agressiva. Både hans röst och åtborder antydde en åtrå att ej stöta sig med någon näreller fränvarande. Grundade sig denna företeelse måhända på en viss humanitet i hans skaplynne? Men huru då förklara att han sullkomligt frigjorde sig från denna egenskap då han under sin tjuguåriga publicistiska verksamhet oräkneligt många gånger i Attonbladet på det mest hänsynslösa sätt dels sjelf angrep, dels lät andra angripa allmänt aktade personer? Det har såsom ett bevis på Hiertas stora mod anförts, att han, ji med undantag af en kort period, under tjugu år i sin tidning skarpt bekämpade regeringen och på ett sådant sätt, att hans tidning flera gänger än någon annan blef indragen, en åtgärd som ju kunnat föranleda till talrika tryckfrihetsätal. Men härvid bör den vigtiga omständigheten ej förbises, att under hela den tid då anfallen i Aftonbladet töranledde de många indragningarne och då de maktegandes samt de at honom angripnas förbittring var störst, så satt han fullkomligt trygg för hvarje legalt åtal, enär andra personer voro ansvariga för tidningens, af dem okända, innehåll. Afven i ett annat afseende visade sig dualismen hos Hierta. Säsom principal för sin talrika redaktionsoch kontorspersonal, för sina många biträden i de affärsbrancher, åt hvilka han egnade sig, och som husbonde för sina tjenare, var han srikostig, välvillig och öfverseende, och tvekade ej att bereda dem sådana fördelar att de kunde berga sig väl och bereda sig en oberoende ställning på gamla dagar. Men såsom riksdagsman, säsom ledamot at statsutskottet, fanns ingen som i högre grad ifrade för att statens tjenare skulle törses med små lökner, och hvarje foreslagen lönetillökning, gällde den ock ett obetydligt belopp, sökte han förhindra. Att Hierta under utöfvandet af sitt mångåriga publicistkall skulle upptaga, behandla och förfakta många ider, stora och små, var en gitven följd af den ställning han intagit. Men man skall sörgafves i alla de tjugu Aftonbladsärgångarne från hans tid leta efter någon fråga så behandlad af Hierta, att den af honom omfattats med entusiasm och med orubblig öfvertygelse fulltöljts. Orakneliga äro de uppsatser som under hans ledning eller af honom sjelf skrefvos, t. ex. i representationsagan; men liksom exempel finnas derpå, att i j j j det ban i denna fråga yttrade på riddarhuset och kort derefter i sin tidning, icke stämde öfverens, likaså är det omöjligt att finna enhet och prof på en orubblig ötvertygelse i de många uppsatserna i den antydda frågan.) Orsaken dertill var sannolikt den, att Ättonbladet, enligt Hiertas upptattning, absolut måste bekämpa det som regeringen föreslog eller som regeringen antogs gilla. Men tillika var Hierta ylterst angelägen att icke gå emot opinionen eller den strömning, hvilken han betraktade som allmänna opmionen, äfven då den kommit på villospår. Varm vän af religionsfriheten, inträffade dock tillfällen när den i honom icke egde den modige försvararen. Eit sådant tillfälle tillåter jag mig omnämna. Då vid början på 40-talet den sedermera ultra-radikale, förut strängt ortodoxe, kyrkoherden Ekdahl efter flera års ihärdiga, af Aftonbladet ogillade agitationer, slutligen hade lyckats uppreta icke blott hela den sämre, utan äfvemn en stor del af den s. k. bättre befolkningen i hufvudstaden mot don engelske metodistpredikanten Geo. Scott; då Crusenstolpe i ett af sina bref öfver stallningar och förbållanden uttryckte sin djupa harm deröfver att Scott fortfore att omäpst vandra midt ibland svenskarne, som afhöra, om icke utan äckel, åtminstone utan högljudda utbrott af rättmätig förtörnelse, de diatriber, han tillåter sig i tal, i skrift och från sjelfva predikstolen! — så, i stället för att söka lugnande inverka på allmänheten, tillät sig Aftonbladet, att just när uppbrusningen hotade antaga en betänklig karakter, särskildt omnämna och puffa tör en nyss utkommen, mot Scott riktad ytterst rå karrikatur, kallad Skott-taflan, hvilken ock fick stor ) Ingen annan torde så ofta i tal och tryck som Hierta hafva åberopat den allmänna folkmeningen, gent emot de äsigter som uttalades på riddarhuset och i presteståndet. Men i slutet at Maj 1839